dag 15

Tiden består av tre delar: dåtid, nutid och framtid. Nu har alltså de sista 15 dagarna genomgått alla dessa faser.  Min tid i Brooklyn på Kings County är över och jag kan se tillbaka och försöka sammanfatta. Om det nu går att göra?

Orkar inte riktigt upp och gå till föreläsningarna som börjar klockan 0700. Kommer in vid 8 tiden och lyssnar på Core Content Lecture Series. Handlar idag om barn, pylorusstenos, Mb Hirsprung. Efter det Research Update, med genomgång av den forskning som är på gång på kliniken, det är en hel del…
Sist Bayes teorem, Likelyhood Ratios, Sensitivitet och Specificitet. Oerhört angeläget och framtiden för det vi håller på med. Trist att jag har ett så enormt motstånd mot matematik, jag klarar helt enkelt inte av fyrfältstabeller, där man genom att stoppa in de siffror man har i olika formler får ut det man behöver. Passar liksom inte in i min hjärna. Känns som att den är impregnerad mot att lära sig sånt. (Jag misstänker Hej Matematik.) Tur att det finns annat som jag har lättare för…

Skulle vilja säga hej då och tack till en hel massa människor, men ingen är på plats, och jag har inte riktigt tid att sitta och vänta. Travar ut, hämtar mina packade väskor i mitt påvra rum, kollar att jag inte glömt något viktigt, säger hejdå till den kvinnliga vakten som jag hejat på några gånger. Förklarar att jag ska hemåt, och hon frågar lite om Sverige. Det är väldigt tydligt att hon inte har någon koll alls. Vad säger man? Vad är Sverige känt för? IKEA, Volvo, SAAB, H&M, vi har en Kung..  – Do you still have a king? frågar hon.
-Yes I know, very medieval, säger jag, - But its still a very modern country. 

Perspektiv är bra. Jag kommer från ett litet kungarike nära Nordpolen med ungefär lika många invånare som bor i NYC. Jag tänker ibland på en kille jag träffade i Indien som ifrågasatte vårt lands existens:   - Are you sure Sweden is an own country? - Only nine million?  - Mumbay is 23 million you know.  – Do you have your own language?

Vårt lilla skitland är makalöst rikt och framgångsrikt, och de problem som vi tycker att vi har är faktiskt rätt hanterbara. Vi bara fattar det inte. Tycker att vi är dåliga och jämför oss med de som har det ännu bättre. (Norge)
Ett litet nedslag i världens mäktigaste land avslöjar att många har det väldigt bra, men många fler är faktiskt fattiga. Food stamps accepted står det i varje skyltfönster i Flatbush där man säljer mat. Man söker inte sjukvård därför att man inte har råd.

Samtidigt känner sig tydligen de som är rika här, inte riktigt rika, innan de har 100 miljoner dollar. Ett Town house på Upper East kan gå på sådär 25 miljoner dollar, och grannen har en Gulfstream lV, när du bara har råd med en begagnad Gulfstream lll, och då har vi inte ens börjat fundera på sommarhuset ännu…

Ni förstår vart jag vill komma:
- Enjoy the ride, Suecos, vi är alla förstaklasspassagerare på den här planeten!