Fredag idag. Regnet som strilar ned hela dagen är precis på gränsen till att bli snö. De flesta går runt med paraplyer som skydd. Olika människor har olika tolerans för regn. Jag tycker att det ofta inte är värt att släpa med mig ett paraply. Idag är det lite på gränsen, man blir våt i håret, men skepparkavajens ylle håller vätan ute, skorna är tillräckligt täta och regnet är inte så kraftigt att jeansen blir blöta. Jag klarar mig.
På programmet idag står Poison Center. Har fått en ungefärlig adress och ska vara på plats vid 0830. Beger mig iväg rätt tidigt och tänker äta frukost när jag har lokaliserat var det ligger. Tunnelbaneresan är kanske 35 minuter lång. Bra att ha med en bok så man slipper sitta och stirra rakt fram. Jag kan förstås inte låta bli att kolla lite i alla fall. Mitt emot mig sitter en man och bläddrar i ”High Times”, en tidning som propagerar för marijuanans välsignelse. Jag tycker att hans allmänna uppenbarelse och fysionomi förefaller stämma väl men någon som rökt på ordentligt dagligen de sista 25 åren. Han ser inte frisk ut.
Poison Center blir ett misslyckat studiebesök. När jag hittat fram och snackat in mig hos den uniformerade vakten, och fått mitt namn uppskrivet, visar det sig att de som jag skulle möta inte är på plats. De hade varit där, men gått därifrån. Ingen visste vart.
Jag sitter en stund och väntar nere i någon sorts vestibul, sedan tänker jag, att det här kan ju ta hela dagen, går ut en sväng och äter frukost. French toast är gott. Sedan tillbaka och väntar en stund till, sedan ger jag upp. Mission aborted.
Efter att ha fått i mig lunch i Brooklyn ger jag mig på jakt efter ett par skor. Jag har kollat att skorna jag vill ha ska finnas, inte så långt från där jag bor, egentligen bara på norra sidan av Kings County, jag bor på södra sidan. Börjar traska norrut och går genom kvarter som är slitna, ungefär som där jag bor. Bara afroamerikaner. Sedan händer det något märkligt. Någonstans har jag passerat en gräns. Jag har kommit in i en helt annan zon. Människorna är inte längre svarta, utan nu är det killar i lång svart rock, skägg och slokhatt som befolkar gatorna. Jag ser skoaffären där jag har tänkt köpa mina Dr Martens 1461 lågskor och känner mig rätt nöjd med att ha hittat fram. När jag närmar mig låser affärsinnehavaren dörren och vevar ned ett ståljalusi. Klockan är 1530 . Jag ser mig lite fåfängt omkring. Alla andra affärer har också stängt. Det regnar fortfarande. Ståljalusier har en fantastisk förmåga att göra miljön otrivsam. Inga fönster, bara stålgardiner som tydligt markerar att här är det stängt. Hela gatan tycks ha tagit skydd mot någon slags belägring.
Jag inser att det är Sabbat. Jag har missat att just i detta kvarter stänger alla affärer klockan 1530 på fredag. Finns inte med på kartmarkeringen.
Jag viker av västerut, och kommer in på en gata med enskilda hus som är vackra och välskötta. Ett Magnoliaträd håller just på att slå ut, men tvekar än så länge. Så viker jag av söderut igen och efter bara ett kvarter är jag tillbaka i en mera välbekant miljö. Transitionen mellan områdena är nästan fysisk. Skräp, ruffigt, bilar som är buckliga. Men affärerna är öppna.
Resten av dagen blir någon slags jakt efter saker som jag har tänkt att jag ska köpa. Det finns gott om affärer i NY, och en hel del för den som vill konsumera. Slående är hur likriktat utbudet ändå är. Varumärkeskriget har vunnits av Levis, Converse, Addidas, Apple, Starbucks och några till. Det finns 1000 affärer, men de flesta säljer samma saker. Man kan bara glädja sig åt att det är ännu tristare hemma.
Och dyrare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar