dag 15

Tiden består av tre delar: dåtid, nutid och framtid. Nu har alltså de sista 15 dagarna genomgått alla dessa faser.  Min tid i Brooklyn på Kings County är över och jag kan se tillbaka och försöka sammanfatta. Om det nu går att göra?

Orkar inte riktigt upp och gå till föreläsningarna som börjar klockan 0700. Kommer in vid 8 tiden och lyssnar på Core Content Lecture Series. Handlar idag om barn, pylorusstenos, Mb Hirsprung. Efter det Research Update, med genomgång av den forskning som är på gång på kliniken, det är en hel del…
Sist Bayes teorem, Likelyhood Ratios, Sensitivitet och Specificitet. Oerhört angeläget och framtiden för det vi håller på med. Trist att jag har ett så enormt motstånd mot matematik, jag klarar helt enkelt inte av fyrfältstabeller, där man genom att stoppa in de siffror man har i olika formler får ut det man behöver. Passar liksom inte in i min hjärna. Känns som att den är impregnerad mot att lära sig sånt. (Jag misstänker Hej Matematik.) Tur att det finns annat som jag har lättare för…

Skulle vilja säga hej då och tack till en hel massa människor, men ingen är på plats, och jag har inte riktigt tid att sitta och vänta. Travar ut, hämtar mina packade väskor i mitt påvra rum, kollar att jag inte glömt något viktigt, säger hejdå till den kvinnliga vakten som jag hejat på några gånger. Förklarar att jag ska hemåt, och hon frågar lite om Sverige. Det är väldigt tydligt att hon inte har någon koll alls. Vad säger man? Vad är Sverige känt för? IKEA, Volvo, SAAB, H&M, vi har en Kung..  – Do you still have a king? frågar hon.
-Yes I know, very medieval, säger jag, - But its still a very modern country. 

Perspektiv är bra. Jag kommer från ett litet kungarike nära Nordpolen med ungefär lika många invånare som bor i NYC. Jag tänker ibland på en kille jag träffade i Indien som ifrågasatte vårt lands existens:   - Are you sure Sweden is an own country? - Only nine million?  - Mumbay is 23 million you know.  – Do you have your own language?

Vårt lilla skitland är makalöst rikt och framgångsrikt, och de problem som vi tycker att vi har är faktiskt rätt hanterbara. Vi bara fattar det inte. Tycker att vi är dåliga och jämför oss med de som har det ännu bättre. (Norge)
Ett litet nedslag i världens mäktigaste land avslöjar att många har det väldigt bra, men många fler är faktiskt fattiga. Food stamps accepted står det i varje skyltfönster i Flatbush där man säljer mat. Man söker inte sjukvård därför att man inte har råd.

Samtidigt känner sig tydligen de som är rika här, inte riktigt rika, innan de har 100 miljoner dollar. Ett Town house på Upper East kan gå på sådär 25 miljoner dollar, och grannen har en Gulfstream lV, när du bara har råd med en begagnad Gulfstream lll, och då har vi inte ens börjat fundera på sommarhuset ännu…

Ni förstår vart jag vill komma:
- Enjoy the ride, Suecos, vi är alla förstaklasspassagerare på den här planeten!

Dag 14

So what´s up for today?

Är med på ACLS, Advanced Cardiac Life Support, som den prestigefulla organisationen American Heart Association har som minimikrav för att man ska få hålla på med akutsjukvård. Alla måste gå, och kursen måste förnyas var 4e år. Intressant är att detta verkar vara någonting som verkligen följs.  Hur många har gått ATLS mer än en gång i Sverige? Flera i klassrummet har gjort kursen flera gånger tidigare. På något sätt ganska härligt med denna formalisering. Det är en lägsta godtagbara standard som på detta sätt upprätthålls. Är det så att man inte har ett tillräckligt färskt kursintyg kan man inte arbeta. Det skulle vara en smal sak för advokatfirman som har sitt kontor mittemot att hävda att man inte haft rätt träning. Rätt bra placering: MALPRACTICE CASES står det på en stor skylt när man kommer ut från sjukhuset. Känner man sig missförstådd är det bara att stega rakt över och få gratis rådgivning. Jag har sett annonser i tunnelbanan där det listas hur mycket pengar man kan bli tilldömd för en felbehandling. Det handlar om flera hundra tusen dollar. Jag förstår att man gärna vill stämma. Gratis om du inte vinner. Men om det blir pengar tar advokaten en del av kakan.

En av dem som jag var uppe och hälsade på i Kingston igår bad att få konsultera mig angående ett medicinskt problem. Det framträdde väldigt tydligt hur olika våra system fungerar. Jag rådde honom till att söka läkare för att kolla upp ett par saker, men han har ingen försäkring som täcker sjukvård. Han berättar att ett besök på akuten med största sannolikhet inte skulle kosta mindre än 2000 dollar, även om man bara tog prover, EKG och sedan skickade hem honom. Han har en kompis som blev av med yttersta delen av fingertoppen i en snöslunga i vintras. Räkningen landade på 8000 dollar… Husläkaren är billigare, men det blir ändå så dyrt att de som inte är försäkrade håller sig undan.  Jag brukar tycka att folk söker lite för mycket. Här är det uppenbart att det ofta blir tvärtom.

ACLS går igenom hjärtsjukvård, och akut stroke. Rätt mycket samma som hemma, men American Heart Association har producerat en video som tar oss igenom det hela. Stadiga amerikanska tjejer och killar som är extremt tydliga Här är det ingen tvekan om vem det är som ska göra HLR, ge mediciner, bolusdoser, antiarrytmika, osv. Det är Akutläkaren som diagnosticerar och stabiliserar.

Allting förefaller väldigt lätt och självklart i den här kursen. Man får reda på hur man ska göra helt enkelt. Jag börjar misstänka att det finns en hel del saker som undanhålls oss som är akutläkare i Sverige. Ortopederna behandlar alla frakturer lite efter eget huvud. Kardiologerna tittar på EKG och troponin och bestämmer hem, eller in för observation lite efter dagsform, och beroende på hur det ser ut på avdelningen. Det här känns mera förutsägbart.

Dag 12 och 13

Lördagen tillbringades promenerandes över stora delar av Brooklyn och Manhattan. Åt frukost i Brooklyns trevligare delar och försökte hitta Blundstones, men det var inte någon som visste vad det var i denna del av staden. Passerade utanför Logan Plasters hus, på randen till East River, mycket ljus, och faktiskt inte iskallt för första gången. Jag kan knäppa upp skepparkavajen och ta av halsduken. Får faktiskt syn på Logan som står med sin bibelgrupp och skottar täckbark över planteringarna. Det verkar vara något man gör här i USA. På min väg mot Brooklyn Bridge stöter jag på ett tiotal människor i blå sweatshirts som det ståt BIBLE CRUZADE på. De delar ut små lappar om ett evenemang i en kyrka senare på dagen. Jag tar emot lappar från alla och stoppar ned dem i fickan för att slänga dem när ingen ser.

Går över Brooklyn Bridge, fin sträcka. Det finns en promenadväg mitt på som går hela vägen. Rätt mycket folk. Cyklisterna har visselpipor som effektivt rensar cykelbanan från fotgängare

Eftermiddagen uppe vid Central Park. Inne på Applestore på 5e avenyn och kollar. Ipads går inte att få tag på. Men man kan surfa en stund där inne och jag tar reda på var man får tag på Blundstones. Som vanligt är det i en helt annan del av staden, men jag är målmedveten och tar mig dit och lyckas köpa ett par till mindre än hälften av vad de kostar hemma.

På kvällen bjuden hem till James på 5e avenyn. Otroligt läge med Doorman och utsikt från 6e våningen. Får hemlagad organisk kyckling, träffar ett par av hans kompisar. Trevlig kväll, och jag börjar ta mig hem vid 2330 tiden. Tyvärr pågår någon sorts arbete i tunnelbanan. Får först vänta i en dryg kvart, innan tåget kommer, sedan vänta ytterligare en stund för att byta till linje 2. Sedan kryper tåget fram i tunnlarna och gör fasansfullt långa uppehåll både vid stationer och mitt i ingenstans. Kommer fram till Winthrop Street, som är min station vid 0130 tiden. Rätt knäckt.

Sover oroligt. På söndag upp tidigt. Ska från Port Authority vid 0930, och ser till att vara i verkligt god tid. Glömmer min telefon och har inget sätt att nå Joyce som jag ska hälsa på i Kingston, eller någon annan heller för den delen.
Börjar med att anta (assume) att det är Pennstation som jag ska åka ifrån. Går runt och frågar efter buss. Men alla bara rycker på axlarna. Ingen hjälp här inte… Inser småningom mitt misstag (bra gjort!) och traskar vidare till rätt station, det är inte särskilt långt. Nya problem. Jag vet vart jag ska, och när bussen går, men jag har inte memorerat, eller skrivit upp namnet på bussbolaget. Det finns i alla fall 3 olika våningar med olika biljettluckor, och säkert 20 olika bussbolag. Hittar tillslut rätt lucka och köper biljett och kommer iväg efter att ha tryckt i mig lite frukost.

Bussen körs av  en chaufför som tar sitt arbete på allvar. På väg ut ur bussgaraget läser han uppe en lång rad förmaningar till oss: ”Konversera inte. Tala inte i telefon. Stäng av mobilsignalen. Endast nödsamtal får ringas. Lyssna inte högt på musik ens i lurar. Om ni inte åtlyder detta kommer ni ombedas att stiga av bussen” Efter någon timme ryter han i mikrofonen: ”Those of you that are having a conversation, please keep yout voices down” sedan smällde han till i micken så att alla hoppade till. Han menade allvar.



I Kingston väntar Joyce oroligt och undrar varför jag inte svarar i telefon. Hänger sedan med Joyce och Dwight i Kingston och Woodstock, äter god lunch. Ser Föreställning där min vän är med, tar en titt på den enorma vattenreservoar som förser NYC med dricksvatten. Promenerar. Besöker ett tibetanskt kloster. Otrolig natur. Massor med himmel och berg. Middag, och så tillbaka till the Big Apple igen. Hemma vid midnatt. The Subway sköter sig bättre denna kväll

dag 11

Fredag idag. Regnet som strilar ned hela dagen är precis på gränsen till att bli snö. De flesta går runt med paraplyer som skydd. Olika människor har olika tolerans för regn. Jag tycker att det ofta inte är värt att släpa med mig ett paraply. Idag är det lite på gränsen, man blir våt i håret, men skepparkavajens ylle håller vätan ute, skorna är tillräckligt täta och regnet är inte så kraftigt att jeansen blir blöta. Jag klarar mig.

På programmet idag står Poison Center. Har fått en ungefärlig adress och ska vara på plats vid 0830. Beger mig iväg rätt tidigt och tänker äta frukost när jag har lokaliserat var det ligger. Tunnelbaneresan är kanske 35 minuter lång. Bra att ha med en bok så man slipper sitta och stirra rakt fram. Jag kan förstås inte låta bli att kolla lite i alla fall. Mitt emot mig sitter en man och bläddrar i ”High Times”, en tidning som propagerar för marijuanans välsignelse. Jag tycker att hans allmänna uppenbarelse och fysionomi förefaller stämma väl men någon som rökt på ordentligt dagligen de sista 25 åren. Han ser inte frisk ut.

Poison Center blir ett misslyckat studiebesök. När jag hittat fram och snackat in mig hos den uniformerade vakten, och fått mitt namn uppskrivet, visar det sig att de som jag skulle möta inte är på plats. De hade varit där, men gått därifrån. Ingen visste vart. 
Jag sitter en stund och väntar nere i någon sorts vestibul, sedan tänker jag, att det här kan ju ta hela dagen, går ut en sväng och äter frukost. French toast är gott. Sedan tillbaka och väntar en stund till, sedan ger jag upp. Mission aborted.

Efter att ha fått i mig lunch i Brooklyn ger jag mig på jakt efter ett par skor. Jag har kollat att skorna jag vill ha ska finnas, inte så långt från där jag bor, egentligen bara på norra sidan av Kings County, jag bor på södra sidan. Börjar traska norrut och går genom kvarter som är slitna, ungefär som där jag bor. Bara afroamerikaner. Sedan händer det något märkligt. Någonstans har jag passerat en gräns. Jag har kommit in i en helt annan zon. Människorna är inte längre svarta, utan nu är det killar i lång svart rock, skägg och slokhatt som befolkar gatorna. Jag ser skoaffären där jag har tänkt köpa mina Dr Martens 1461 lågskor och känner mig rätt nöjd med att ha hittat fram. När jag närmar mig låser affärsinnehavaren dörren och vevar ned ett ståljalusi. Klockan är 1530 . Jag ser mig lite fåfängt omkring. Alla andra affärer har också stängt. Det regnar fortfarande. Ståljalusier har en fantastisk förmåga att göra miljön otrivsam. Inga fönster, bara stålgardiner som tydligt markerar att här är det stängt. Hela gatan tycks ha tagit skydd mot någon slags belägring.

Jag inser att det är Sabbat. Jag har missat att just i detta kvarter stänger alla affärer klockan 1530 på fredag. Finns inte med på kartmarkeringen.

Jag viker av västerut, och kommer in på en gata med enskilda hus som är vackra och välskötta. Ett Magnoliaträd håller just på att slå ut, men tvekar än så länge. Så viker jag av söderut igen och efter bara ett kvarter är jag tillbaka i en mera välbekant miljö. Transitionen mellan områdena är nästan fysisk. Skräp, ruffigt, bilar som är buckliga. Men affärerna är öppna.

Resten av dagen blir någon slags jakt efter saker som jag har tänkt att jag ska köpa. Det finns gott om affärer i NY, och en hel del för den som vill konsumera. Slående är hur likriktat utbudet ändå är. Varumärkeskriget har vunnits av Levis, Converse, Addidas, Apple, Starbucks och några till. Det finns 1000 affärer, men de flesta säljer samma saker. Man kan bara glädja sig åt att det är ännu tristare hemma.
Och dyrare.

dag 10

Ok så vad har hänt idag? Lite gråare och lite regn. Imorgon har dom hotat med snö igen. Min plan att möta våren i New York har hittills inte varit helt lyckad.

Hänger med Ultraljudsgänget under dagen. Inte lika varmt som sist,  Inte heller lika mycket bagels och godis. Trevligt ändå.  Killen som föreläste om bukundersökningar förra gången visar bilder på sin första blindtarm eller Appy, som dom säger här. Jag har börjat vänja mig vid språket, och hänger med i det mesta dom säger utan besvär. Det är svårt när man ska prata medicinengelska. Allt blir lite bakvänt och ligger fel i munnen, men alla förstår vad man menar. Påfallande mycket gynekologi. Alla som är gravida under 20 veckor tar dom hand om på stora akuten. Återupplivar minnet med gulesäckar, crown rump length, Beta hCG .

Till lunch vågar jag mig ut till den Deli som ligger längst österut på Clarkson Avenue som går utanför sjukhuset.  Bakom disken står en kort kille som meckar mackor. Han slänger käft med sin kollega på ett språk som jag inte kan placera. Verkar vara på gott humör
Beställer en Hero med tuna, lettuce & tomato. Till det någon sorts Ice tea på flaska.

En Hero är typ en halv baguette och den fylls nu med tonfiskröra, sallad o tomat. Gott och mättande. 4 dollar. Disken där man gör mackorna är ganska liten. Vad som är påfallande är kylkabinetten med olika sorters drickor. Jag letar efter vanligt vatten, men det finns 7 olika skåp att välja bland och vattnet verkar inte vara någon storsäljare, i alla fall hittar jag det inte. I stället 7 olika sorter av Snapple, 4 olika Ginger Ale, 12 olika produkter från Coca Cola Company, och en hel rad flaskor med smaksatt och sockrat vatten från Lipton. Gott!

På eftermiddagen får jag till ett möte med Logan Plaster (otroligt coolt namn!)som är editor för EPI: Emergency Physcicians International. Vi ses på Roebling Inn, i en finare del av Brooklyn, Williamsburg och tar en öl och pratar lite. Han är intresserad av att spegla hur akutsjukvården över världen håller på att utvecklas och åker runt till olika konferenser för att få input. Trevlig man. Bor i ett av de hus som blickar ut mot Manhattan över East River och Brooklyn Bridge. Jag blir avundsjuk.
Skriva lite i tidning, åka runt på olika kongresser och bo med utsikt över Manhattan..
I could do that!

När jag kommer hem är min vän i kuren där. Vi hälsar. Jag har bestämt mig för att han är snäll och inte är en av killarna som är med i Criminal Minds.  Jag kollar när jag går förbi. Han har låst fast min cykel med sitt extralås igen. Jag antar att det är så en extra bra vakt gör när han tar sitt arbete till en ny nivå.

dag 9

Dag 9

Idag har the residents utbildning på förmiddagen som jag är med på. Det hela börjar kl 0700 (intressant tid, eller hur?) och håller på till 12. Några korta avbrott är det, men i princip pågår det hela förmiddagen. Någon har fixat stora Zojirushi-termosar med kaffe, några kartonger med Tropicana juice, bagels, Philadelphiaost, frukt. På det hela taget en ordentlig frukost. Själv var jag uppe vid 0600 och pinnade iväg till sjukhusfiket och åt. Jag har aldrig sett mig som matneurotiker förut, men jag inser att jag har utvecklat en sådan sida de sista dagarna.

The residents håller i de flesta föreläsningarna som är väl genomarbetade. Jag lär mig diffa mellan Akut Transversell Myelit, och Guillame Barré, Man kör ett par M&M som inte är de goda godiset, utan Morbidity & Mortality konferenser där man går igenom fall som inte gått helt perfekt. Efter det, genomgång av rescucitering vid trauma. Detta hålls av en av de äldre specialisterna som har full koll på forskningen. Försiktighet med vätska, mera trombocyter, erytrocyter och färskfrusen plasma tidigare anbefalles. Mot slutet EKG-föreläsning om olika block. Rummet är fullt. Folk står runt väggarna. Det är varmt.
Slående är att det inte bara är residents som är här. Cheferna, och ett helt gäng specialister är med och kommenterar och diskuterar. Det är uppenbart att det finns en tradition av att undervisning är viktigt. Här finns det ingen i administrationen som inte arbetar kliniskt fortfarande. Alla ser det som helt självklart. Jag har stoppat i mig några huvudvärkstabletter under förmiddagen, men är tvungen att gå hem och krascha ett par timmar.

Segt med huvudvärk. Drar verkligen ned kvaliteten på tillvaron. Jag är säker på att det är den lilla tjocka mannens fel.  Om jag lyckas träna någorlunda regelbundet brukar det vara ok. Sover en stund, och känner mig en liten aning bättre. Måste ut på något sätt. Övervinner motståndet och tar på mig och går ut till cykeln. Tar på mig hjälmen som jag har lånat av Dr Rinnert, och börjar låsa upp cykeln. Någonstans börjar det surra en liten aning om att något är fel, men jag slår bort det. Nu gäller det att komma iväg.
 När jag äntligen får upp låset sitter cykeln fast med ett lås till..? Jag börjar fundera hur i helvete jag ska göra nu. Måste jag fixa fram en bultsax? Och hur gör man det här i främmande land? Och vad heter förresten bultsax på engelska?

Det visar sig att det är en av killarna som brukar sitta i den lilla lådan och vakta som har låst fast min cykel med ett extra lås. Han är också den enda som har brytt sig om att fråga om mitt ID kort. Han gjorde det när jag kom med cykeln första gången, så han vet alltså att den är min. Han tog mitt körkort med sig in i kuren och skrev en lång stund upp de olika siffror som står på det. Sedan dess har vi hejat lite på varandra genom rutan. Nu har han alltså låst fast min cykel med ett extralås. Han kommer ut och har en nyckel i ett ljusblå nyckelband runt halsen som han låser upp låset med. Inga andra kommentarer. Jag försöker prata lite med honom om att jag ska försöka cykla lite om det inte blir för kallt. Han svarar att det inte är kallt, det är fuktigt. ”DAMP”

Kommer i alla fall iväg och cyklar västerut mot Flatbush Avenue, vidare upp i Prospect park och cyklar runt parken tillsammans med andra cyklister och folk som är ute och joggar. Otroligt skönt! Köper med mig mat på hemvägen. Hittar ett ställe som det står ZEN, och vegetarian på. Inne finns ingenting vegetariskt utan det blir någon sorts kinakyckling som faktiskt är god. Markisen och dekoren måste vara kvar sedan förra ägaren gick i konkurs.

Området runt Flatbush är nedlusat med karibiska affärer. Mycket rasta och snygga stickade mössor i grönt, gult och rött. Varm stämning. Reggae dunkar ur skrymslen och vrår blandat med tung hiphop från bilar som dundrar förbi. Speceriaffärerna har enorma mängder fina grönsaker som ligger och ser goda ut. Längtar plötsligt hem till min skärbräda, kniv och nya stekpanna.

Hemma först när det är mörkt. Vakten är på plats. Tittar inte upp. Verkar helt upptagen med att studera en anteckningsbok med en massa siffror i. Jag kan inte komma ifrån att det är lite                creepy…

dag 8

Idag alltså tisdag. Vädret likadant som senaste dagarna. Har nu fått in en jätteliten värmefläkt som står och surrar på golvet. Gör inte mycket nytta. Rätt fjösigt. Skulle vara bättre med hårtorken vi har hemma.

På förmiddagen är jag nere på ett av de två Simulatorcenter som finns här. Är med och kör några scenarier för medicinstudenterna. Här har man inte Sim – man, utan något annat fabrikat som blinkar med ögonen. Annars samma features, den amerikanska dockan är lite köttigare, motsvarar nog en man som väger typ 100 kg, hur många pounds det nu kan vara?

Scenarierna är inte speciellt komplicerade, och man kör ganska rätt på. Kort debriefing. Man har sim-sessions en gång i veckan.  Medicinstudenter och residents har schemalagda övningar. Teamarbetet ägnas ingen uppmärksamhet alls. På det hela taget tycker jag att vi inte ligger särkilt mycket efter dem när det gäller simulering, kanske till och med tvärtom. Önskvärt vore att vi kunde göra det på mer regelbunden bas, dessutom bör vi försöka få ned gruppstorleken. Trots att det är väldigt instruktörsintensivt tror jag att det är optimalt att inte vara fler än 4-5 som övar tillsammans. Känner att vårt strukturerade initiala omhändertagande är ett väldigt starkt koncept som jag inte riktigt sett någon motsvarighet till här. Hur är det med ABCDE i verkligheten i det här landet??

Eftermiddagen med Mert på Adult ER. Lika rörigt som igår. Har ärligt talat svårt att förstå hur dom egentligen jobbar.
Kände i alla fall igen 2 patienter, varav en var anhörig till en av de anställda på Kings County som varit kvar sedan igår, alltså mer än 24 timmar.
Alla skakar på huvudet och verkar på något sätt tycka att det är såhär det är, och det går inte att göra något åt. Jag har flera gånger hört att det är så stort tryck, och så många patienter, men arbetssättet verkar man inte ha funderat över alls.

En sak som jag gillar är att inte vem som helst släpps in på akuten. De som är sjuka får armband, ibland ett extra som är gult och det står FALL RISK på. Eventuella anhöriga måste legitimera sig och får små klisterlappar med sina namn och "registered visitor" och så fullt med vakter överallt som ser till att man inte pratar i mobiltelefon, eller står på fel ställe.

Inne på akuten finns ca 25 cubicles som rymmer två patienter i varje. Det går att dra för draperier för att hindra insyn, men det är en rätt öppen planlösning. Dessutom fyller man på med sängar i utrymmena runt omkring, så totalt ryms det kanske 70, eller 80 patienter samtidigt här inne. Efter att ha väntat utanför triageras man, och kommer sedan in, vitalparametrar är tagna, man inget annat är gjort. Doktorn tittar småningom på patienten och bestämmer sig för vilka prover och undersökningar som ska beställas. Sedan gäller det att hitta rätt sköterska för att få det hela att hända.

Behöver jag säga att alla larm i plingar och plongar hela tiden, utan att någon reagerar. Det är som en soundtrack: pling, pling, tut, plong plong, och så lite cool jazz i högtalarna, det är svårt att samla tankarna.

Södersjukhuset framstår som ett under av strömlinjeformad effektivitet. Ingen aktiv process finns för att identifiera de som måste läggas in, utan det utreds med CT och MR i godan ro.
När man väl har kommit fram till att det är inläggning som krävs har man otroliga problem att få upp patienterna till avdelningarna. Jag får höra att avdelningarna inte anmäler att de har ledig kapacitet, utan tjuvhåller på sina sängar. En av cheferna här nere var uppe och spanade på avdelningen som hans anhöriga skulle till, och fann en färdigbäddad säng, som var tom och ledig. När han påpekade detta för Nurse in charge och ville skynda på det hela, gick det tyvärr inte, eftersom de just skulle byta skift. Känns igen, men här verkar det vara mycket värre än hemma.

Ska man vara radikal, och det ska man ju vara, borde det inte finnas något godtagbart skäl att inte ta emot en patient från akuten när man har fått en plats… Hur många gånger har jag inte hört,   - kan ni vänta 20 minuter? Vi ska bara…
Minuterna blir till dygn, veckor månader av väntetid på akuten. Samma tid njuter avdelningarna av att inte ha patienter i sina sängar. Inte OK.

Andra behandlingstraditioner här på andra sidan Atlanten: Tonsillit behandlas med kortisonspruta och IM penicillin Jag frågar varför man gör så, och får förstås inget vettigt svar. Det är bara så man gör här…

På kvällen har jag sett fram emot att komma ned till gymet och träna lite. Packar en väska och går de 30 metrarna över till Student Center där gym, pool, bastu finns. En bit in i huset finns en reception. Där står en tjock liten man som inte vill släppa in mig. Jag har fel sorts ID. Jag trycker på lite, för jag är verkligen intresserad av att röra lite på mig, och ett tag håller han på att ändra sig, men till slut är det helt stopp. Lommar hem igen och tittar lite på CNN. Det är lite olika kriser som pågår runt om i världen. Hoppas att det blir varmare i morgon så att jag i alla fall kan cykla lite.