Dag 9
Idag har the residents utbildning på förmiddagen som jag är med på. Det hela börjar kl 0700 (intressant tid, eller hur?) och håller på till 12. Några korta avbrott är det, men i princip pågår det hela förmiddagen. Någon har fixat stora Zojirushi-termosar med kaffe, några kartonger med Tropicana juice, bagels, Philadelphiaost, frukt. På det hela taget en ordentlig frukost. Själv var jag uppe vid 0600 och pinnade iväg till sjukhusfiket och åt. Jag har aldrig sett mig som matneurotiker förut, men jag inser att jag har utvecklat en sådan sida de sista dagarna.
The residents håller i de flesta föreläsningarna som är väl genomarbetade. Jag lär mig diffa mellan Akut Transversell Myelit, och Guillame Barré, Man kör ett par M&M som inte är de goda godiset, utan Morbidity & Mortality konferenser där man går igenom fall som inte gått helt perfekt. Efter det, genomgång av rescucitering vid trauma. Detta hålls av en av de äldre specialisterna som har full koll på forskningen. Försiktighet med vätska, mera trombocyter, erytrocyter och färskfrusen plasma tidigare anbefalles. Mot slutet EKG-föreläsning om olika block. Rummet är fullt. Folk står runt väggarna. Det är varmt.
Slående är att det inte bara är residents som är här. Cheferna, och ett helt gäng specialister är med och kommenterar och diskuterar. Det är uppenbart att det finns en tradition av att undervisning är viktigt. Här finns det ingen i administrationen som inte arbetar kliniskt fortfarande. Alla ser det som helt självklart. Jag har stoppat i mig några huvudvärkstabletter under förmiddagen, men är tvungen att gå hem och krascha ett par timmar.
Segt med huvudvärk. Drar verkligen ned kvaliteten på tillvaron. Jag är säker på att det är den lilla tjocka mannens fel. Om jag lyckas träna någorlunda regelbundet brukar det vara ok. Sover en stund, och känner mig en liten aning bättre. Måste ut på något sätt. Övervinner motståndet och tar på mig och går ut till cykeln. Tar på mig hjälmen som jag har lånat av Dr Rinnert, och börjar låsa upp cykeln. Någonstans börjar det surra en liten aning om att något är fel, men jag slår bort det. Nu gäller det att komma iväg.
När jag äntligen får upp låset sitter cykeln fast med ett lås till..? Jag börjar fundera hur i helvete jag ska göra nu. Måste jag fixa fram en bultsax? Och hur gör man det här i främmande land? Och vad heter förresten bultsax på engelska?
Det visar sig att det är en av killarna som brukar sitta i den lilla lådan och vakta som har låst fast min cykel med ett extra lås. Han är också den enda som har brytt sig om att fråga om mitt ID kort. Han gjorde det när jag kom med cykeln första gången, så han vet alltså att den är min. Han tog mitt körkort med sig in i kuren och skrev en lång stund upp de olika siffror som står på det. Sedan dess har vi hejat lite på varandra genom rutan. Nu har han alltså låst fast min cykel med ett extralås. Han kommer ut och har en nyckel i ett ljusblå nyckelband runt halsen som han låser upp låset med. Inga andra kommentarer. Jag försöker prata lite med honom om att jag ska försöka cykla lite om det inte blir för kallt. Han svarar att det inte är kallt, det är fuktigt. ”DAMP”
Kommer i alla fall iväg och cyklar västerut mot Flatbush Avenue, vidare upp i Prospect park och cyklar runt parken tillsammans med andra cyklister och folk som är ute och joggar. Otroligt skönt! Köper med mig mat på hemvägen. Hittar ett ställe som det står ZEN, och vegetarian på. Inne finns ingenting vegetariskt utan det blir någon sorts kinakyckling som faktiskt är god. Markisen och dekoren måste vara kvar sedan förra ägaren gick i konkurs.
Området runt Flatbush är nedlusat med karibiska affärer. Mycket rasta och snygga stickade mössor i grönt, gult och rött. Varm stämning. Reggae dunkar ur skrymslen och vrår blandat med tung hiphop från bilar som dundrar förbi. Speceriaffärerna har enorma mängder fina grönsaker som ligger och ser goda ut. Längtar plötsligt hem till min skärbräda, kniv och nya stekpanna.
Hemma först när det är mörkt. Vakten är på plats. Tittar inte upp. Verkar helt upptagen med att studera en anteckningsbok med en massa siffror i. Jag kan inte komma ifrån att det är lite creepy…
Idag har the residents utbildning på förmiddagen som jag är med på. Det hela börjar kl 0700 (intressant tid, eller hur?) och håller på till 12. Några korta avbrott är det, men i princip pågår det hela förmiddagen. Någon har fixat stora Zojirushi-termosar med kaffe, några kartonger med Tropicana juice, bagels, Philadelphiaost, frukt. På det hela taget en ordentlig frukost. Själv var jag uppe vid 0600 och pinnade iväg till sjukhusfiket och åt. Jag har aldrig sett mig som matneurotiker förut, men jag inser att jag har utvecklat en sådan sida de sista dagarna.
The residents håller i de flesta föreläsningarna som är väl genomarbetade. Jag lär mig diffa mellan Akut Transversell Myelit, och Guillame Barré, Man kör ett par M&M som inte är de goda godiset, utan Morbidity & Mortality konferenser där man går igenom fall som inte gått helt perfekt. Efter det, genomgång av rescucitering vid trauma. Detta hålls av en av de äldre specialisterna som har full koll på forskningen. Försiktighet med vätska, mera trombocyter, erytrocyter och färskfrusen plasma tidigare anbefalles. Mot slutet EKG-föreläsning om olika block. Rummet är fullt. Folk står runt väggarna. Det är varmt.
Slående är att det inte bara är residents som är här. Cheferna, och ett helt gäng specialister är med och kommenterar och diskuterar. Det är uppenbart att det finns en tradition av att undervisning är viktigt. Här finns det ingen i administrationen som inte arbetar kliniskt fortfarande. Alla ser det som helt självklart. Jag har stoppat i mig några huvudvärkstabletter under förmiddagen, men är tvungen att gå hem och krascha ett par timmar.
Segt med huvudvärk. Drar verkligen ned kvaliteten på tillvaron. Jag är säker på att det är den lilla tjocka mannens fel. Om jag lyckas träna någorlunda regelbundet brukar det vara ok. Sover en stund, och känner mig en liten aning bättre. Måste ut på något sätt. Övervinner motståndet och tar på mig och går ut till cykeln. Tar på mig hjälmen som jag har lånat av Dr Rinnert, och börjar låsa upp cykeln. Någonstans börjar det surra en liten aning om att något är fel, men jag slår bort det. Nu gäller det att komma iväg.
När jag äntligen får upp låset sitter cykeln fast med ett lås till..? Jag börjar fundera hur i helvete jag ska göra nu. Måste jag fixa fram en bultsax? Och hur gör man det här i främmande land? Och vad heter förresten bultsax på engelska?
Det visar sig att det är en av killarna som brukar sitta i den lilla lådan och vakta som har låst fast min cykel med ett extra lås. Han är också den enda som har brytt sig om att fråga om mitt ID kort. Han gjorde det när jag kom med cykeln första gången, så han vet alltså att den är min. Han tog mitt körkort med sig in i kuren och skrev en lång stund upp de olika siffror som står på det. Sedan dess har vi hejat lite på varandra genom rutan. Nu har han alltså låst fast min cykel med ett extralås. Han kommer ut och har en nyckel i ett ljusblå nyckelband runt halsen som han låser upp låset med. Inga andra kommentarer. Jag försöker prata lite med honom om att jag ska försöka cykla lite om det inte blir för kallt. Han svarar att det inte är kallt, det är fuktigt. ”DAMP”
Kommer i alla fall iväg och cyklar västerut mot Flatbush Avenue, vidare upp i Prospect park och cyklar runt parken tillsammans med andra cyklister och folk som är ute och joggar. Otroligt skönt! Köper med mig mat på hemvägen. Hittar ett ställe som det står ZEN, och vegetarian på. Inne finns ingenting vegetariskt utan det blir någon sorts kinakyckling som faktiskt är god. Markisen och dekoren måste vara kvar sedan förra ägaren gick i konkurs.
Området runt Flatbush är nedlusat med karibiska affärer. Mycket rasta och snygga stickade mössor i grönt, gult och rött. Varm stämning. Reggae dunkar ur skrymslen och vrår blandat med tung hiphop från bilar som dundrar förbi. Speceriaffärerna har enorma mängder fina grönsaker som ligger och ser goda ut. Längtar plötsligt hem till min skärbräda, kniv och nya stekpanna.
Hemma först när det är mörkt. Vakten är på plats. Tittar inte upp. Verkar helt upptagen med att studera en anteckningsbok med en massa siffror i. Jag kan inte komma ifrån att det är lite creepy…
The creepy vakt är din kompis! ge honom en donught och en kaffe, och han har tvättat cykeln näst agång.
SvaraRaderaFortsatt underhållande läsning, även om du själv verkar måttligt road. Tråkigt att du inte kom in på gymmet...
SvaraRadera