dag 4

Efter  tre dagar på ett nytt ställe börjar man vänja sig vid det nya. Tiden som hittills gått otroligt långsamt sätter nu fart igen och börjar löpa på som vanligt.

I morse var det möte, PI i the executive boardroom bakom kafeet, Jag hade tur och trodde att jag hittat rätt dörr när några kommer fram och sätter upp en lapp och sedan avlägsnar sig rätt snabbt. Aningen senfärdigt går jag fram och läser på lappen, Mötet är flyttat till sal 3.6 i science building. Jag spårar efter de som satt upp lappen och hinner ifatt just när de ska in i hissen. Talar om vem jag är osv. Alla är otroligt vänliga och hjälpsamma. Sitter med på mötet som handlar om performance improvement. Man har förstås en massa problem även här med allt möjligt. En grej är att man fortfarande har parallella pappers- och datajournalsystem där uppdateringar inte går igenom, andra problem är patentnära analyser som inte registreras. Man har beställt 1000 u-hcg, men har bara 700 svar registrerade, - vart tog resten vägen?? Jag funderar lite över hur vi har det, och konstaterar att jag tror att det är bättre, men jag vet inte vem som har koll på det…

När det gäller koll finns andra incitament än hemma:
Allt är pengadrivet. Har man inget svar på analysen går det inte att skicka faktura till patienten f.v.b. till försäkringsbolaget, Inga pengar in… Ingen lön osv. Försäkringsbolagen betalar ingenting som det inte absolut måste. Tro mig! Jag har first hand experience. Efter att ha diskuterat med Dr Rinnert, som är chef för Emergecny department framträder lite överaskande att försäkringssituationen i USA till stor del ligger bakom framväxten Emergency medinine. Försäkringsbolagen vägrade betala för vård på akuten som inte sköttes av specialister, så det var bara för att sätta igång och utbilda.

Efter detta till Pediatric Emergeny, eller Peads som dom säger här. Möter Dr Rinnert, och följer med till möte uppe i den äldre delen av Kings County Hospital,  tegel och ett enormt hus som började byggas 1831. Mötet är en slags samling där olika leanprojekt presenteras. Mycket prat i dåliga mikrofoner, presentationer som involverar 10 personer där alla ska säga något. Resultatet blir att man inte hör någonting, och inte fattar någonting. Ändå sitter kanske 100 personer där och klappar händerna och är rätt snälla, utom några sköterskor som känner sig överkörda. Kommunikation är för viktigt för att lämnas folk som inte kan fixa ljudet –och ska man prata måste man se till att det går att höra vad man säger!

Tillbaka till paeds där jag hänger runt och ser vad som händer. Rätt lugnt just idag, så vi hinner snacka och kolla upp en del saker, t.ex.  hur sensitivt och specifikt är ultraljud vid misstänkt intussuception (invagination) . Väldigt hög visar det sig.
Jag slås av att alla, även de allra enklaste småsnuvor måste dras med specialisten, som signerar av alla patienter. Alla får dessutom uppföljning någonstans. Utan undantag. Vuxna med. Lite väl mycket hängslen och livrem om du frågar mig. Inte konstigt att  sjukvården här är så dyr. Jag känner inget starkt sug att införa obligatorisk uppföljning av alla som kommer till akuten, däremot ligger det kanske något i att läkarna under utbildning inte helt självständigt ska hantera patienterna. Tänk er scenariet att det inte blir några DRG poäng, eller någon ersättning för röntgen och lab som inte en specialist har signerat. Nu skickar underläkarna hem patienter utan att kolla med oss. Men dom får inte lägga in på sjukhuset. Här finns ju ett feltänk som är så uppenbart att man undrar om det är sant.

Är med på traumalarm. Det här ska vara ett Level 1 traumacenter. Man som är påkörd i låg hastighet kommer in. Riktigt rörig tillställning ca 25 typer i olika loofiga hoods och sweaters som kommer in och rör till det. Mycket oklart vem som gör vad, vem som bestämmer och vad är det för dresscode? Ingen alls! På ett sätt lite uppfriskande. ABCDE fungerar lite sådär skulle jag vilja säga. Tur att han inte var svårare skadad.. Ett par killar från ultraljudsgänget igår kommer förbi och gör Extended FAST. Dom ser inget patologiskt. Ska väl tittas igenom nästa torsdag i rummet ovanför värmepannan med Bagels och godis..

Dr Rinnert bor en bit bort i en finare del av Brooklyn, Jag får låna en cykel av honom och när jag är där och hämtar den visar han runt mig i huset. Jag är en lägenhetsperson,
(nog egentligen en penthousekille), men det här huset är verkligen helt fantasiskt. Tre våningar, kulturminnesmärkt,  balkonger åt alla håll, liten gård med hönor som ser till att det kommer ägg varje dag. I källaren har förre ägaren som var advokat byggt någon sorts badanläggning med bastu, avancerade duschar, kakelkar med grekiska ansikten där vattnet kommer ut ur deras munnar… Helt crazy! Och det här området där gatorna har engelska namn  som "rugby st"ligger granne med mina mera  mera gettoliknade kvarter.

Blir kvar så länge att det blir superbråttom till Manhattan för teaterföreställning. Sitter på tåg Nr 2 som kryper fram genom tunnlarna. Till slut upp på 42nd street och ska till 46th street och det är 10 minuter tills det börjar och jag försöker springa, men det är som i en dröm och det är folk överallt och det går inte att komma fram. Det slutar med att jag joggar på gatan på 7th avenue mitt i neonkaoset som inte direkt minskar känslan av att jag är i en dröm. Viker in på 46e gatan och håller på att löpa förbi Teatern när Joyce ropar på mig.

Sedan Tennesse Williams ”The milkman doesn´t come here anymore”  Helt OK. Halva salongen över 80år. Mycket rullatorer och specialkäppar. Kände mig mycket ung. Det var uppfriskande!