Dag 2

Sovit rätt bra. Ingen av de jag pratat med som arbetar som akutläkare här är speciellt imponerade av JET LAG. Det är som att jobba natt. Det är ingenting speciellt. Normal procedure..

Kallt ute. +2  Snöglopp. Inget gå runt och ha det härligt i solen. Ylleunderstället får arbeta. Frukost hittar jag 6 m utanför min dörr där någon har bullat upp med Bagels, Philadephiaost , te, kaffe och någon sorts små syltförpackningar.  Sitter i en soffa framför en enorm platt-TV och mumsar på seg bagel och sörplar blaskigt kaffe. This is America!

CNN world har gått vidare från Libyen och härdsmältan i Japan till färskare nyheter, Liz Taylor har dött. 8 äktenskap, 7 män. Bomb i Jerusalem.

Sedan var det sambandet. Man klarar sig inte utan mobil längre. Irrar runt i the Neibourghood och letar efter AT&T. Är först inne hos en kille i en liten mobillåda som inte får igång min mobil med sitt  simkort. Kompetensen verkar inte 100%ig. Letar vidare. Har kollat vart jag ska på Google Maps men är tvungen att gå hem och kolla en gång till innan jag hittar fram. Det var mycket längre bort än jag trodde. Jag är tvungen att gå ända till Flatbush ave. Här hittar jag en telefonbutik som har hela och rena fönster, fin matta och anställda som artigt frågar om de kan hjälpa till.
Köper upp mig på simkort som ska fungera, men det gör det inte, min telefon är för provinsiell, den fungerar i alla länder jag varit i, men inte USA. Är tvungen att köpa en ny liten lur för 16 dollar.

Klockan 13 möter jag Mert Erogul som är specialist i akutsjukvård, vi ordnar ett ID till mig så att jag ska komma förbi alla vakter. ( man förefaller ha löst en hel del av sysselsättningen här genom att ge människor uniform och sätta dom i olika små burar, eller bakom diskar) , sedan har alla små id-.kort som ska granskas, inte jättenoga, och så viftar vakten med handen, så får man gå förbi.
Känns rätt mycket 1900tal. Eller Indien. Definitivt mycket känsla av Indien. Men inga kor på gatorna.

Tillbringar några timmar på de olika sjukhusen Kings country Hospital, och SUNY Downstate University Hospital, Mert introducerar mig till massor av människor, och jag skakar händer och försöker förklara vad jag gör där. Mitt första intryck är att det är trångt och rörigt, varmt, och smått kaotiskt. Jag känner mig ändå rätt hemma. Människor på britsar som ligger och är mer eller mindre sjuka.

Tittar helt kort på deras kombinerade liggare och journalsystem.
Från sökorsaken får du upp en mall där du klickar dig fram och producerar en journal som är helt processtyrd. Kommer någon med skallskada kommer du inte undan att följa vårdprogrammet, ordinera rätt övervakningsnivå, skriftlig info och uppföljning printas ut automatiskt. Det är ytterst svårt att glömma något. Som att ha alla vårdprogram på SÖS integrerade i journalen med checklistor som man inte kommer undan, Slutklämmen blir att en specificerad faktura går till patenten och försäkringsbolaget.

Avslutar dagen hos Stephan Rinnert som är vice chairman of education and faculty development of emergency medicine. Vi lägger upp ett litet program för de närmaste dagarna Det är mycket på gång överallt, hela tiden. Imorgon blir det Ultraljud på förmiddagen konferens på eftermiddagen.
Pratar kort om hur utbildningen fungerar. Väldigt målstyrt. Väldigt kontrollerat och övervakat. Alla evalueras hela tiden. Residents utvärderas i alla fall en gång i månaden… Är det något som inte fungerar får man reda på det snabbt. Allt upplagt och loggat på något som heter new innovation.com

Det vi håller på med är något väsensskilt. Märkligt nog förefaller vi lyckas utbilda läkare som fungerar rätt bra. Eller hur vet vi det förresten? Ingen formaliserad evaluering efter AT provet… När jag tänker efter har jag träffat en och annan som definitivt inte haft den kunskapsnivå som krävs för att arbeta som läkare.

Specialistexamen i akutsjukvård blir allt svårare att komma runt. Det är helt enkelt en väldigt bra idé.