Dag 3
Under natten snöstorm och åska. Hagel hade också kommit. När jag tittar ut genom mina ständigt fördragna gardiner ser jag vått vitt på marken.
Ingen frukost uppdukad idag. Pallrar mig iväg till restaurangen i SUNY Downstate där frukost serveras. Som vanligt på nya ställen har man ingen koll på vad som finns och vad man vill ha, så det blir en blandning av fruktsallad, yogurt, bagels, croissant, juice och kaffe. Jag är inte ensam. Alla verkar komma förbi för att köpa något. En annan av de strategier man har för att hålla människor i arbete. Man äter inte frukost hemma. Jag häpnar över alla engångsförpackningar. Allt är i papper och plast och inslaget i cellofan och nedpackat i små lådor. Varje plastbestick har ett eget litet plastfodral som man får jobba en stund med att få av. När jag har ätit klart har jag ett litet berg med sopor som ska ned i en papperskorg. Den blir full rätt snabbt. Men då har ju sopåkarna jobb också.
(Och det vet vi ju vilka som sköter soporna…)
Sedan till Ultrasound rewiew. I ett litet rum där det finns ett bord, och några stolar klämmer vi in oss. Det är ett par Attendings, alltså specialister som är specialutbildade, har gjort Fellowship i ultraljud. Det betyder att de spenderat minst ett år i specialträning och ofta även forskat, de ska nu titta igenom alla undersökningar som gjorts senaste veckan. Det är ett par hundra. Setupen är inte helt 100%ig. Litet trångt rum fullt med folk. Josh har med sig bagels och godis, så det mumsas rätt friskt. Sedan är det varmt. Jag har inte på mig ylleundertället, men det är påtagligt kvavt därinne. Och mörkt. Ultraljudsbilder flimrar förbi och det diskuteras livligt. Det sägs att ju större stad man lever i, desto fortare pratar man New York är Nordamerikas största stad, och Brooklyn är det största stadsdelen. Min engelska är hygglig, men jag är tvungen att anstränga mig rätt hårt för att hänga med. Det är varmt. Ingen luft. Hjärnan sväller av ansträngningen. En borrande huvudvärk ovanför vänsteröga gör sig påmind redan vid 10-tiden. Om man lägger handen mot golvet känner man att värme strömmar uppåt. Tydligen ligger sjukhusets värmepanna rakt under just detta rum. Perfekt!
Vid 12 går jag ut en sväng och får reda på att det möte jag planerat att gå på inte blir av. Handlar lunchmacka på DELIN över gatan, och sedan tillbaka till saunan. Dom andra har också handlat lunch, och tuggandes på olika saker avhålls Journal Club. Två artiklar har förberetts och gås igenom rätt lättvindigt, det handlar om ultraljud och hcg och den interindividuella variationen mellan olika undersökare vb mätning av Vena cava. Jag kan konstatera att mina Amerikanska vänner inte samtliga har förberett sig. Jag frågar lite om det, och det verkar vara så det är: Alla läser inte alltid. –Uppenbarligen ett globalt fenomen…
Sist kort, väl förberedd och genomförd föreläsning om abdominellt ultraljud. Det går att se fri gas, divertikulos, divertikulit, appendicit ileus, obstruktioner. Om man vet vad man ska titta efter, och hur man ska göra, finns all anledning att titta efter på dem som söker med ont i magen.
Stapplar ut och måste gå och lägga mig en stund. På kvällen in till Manhattan för att träffa familjen Romano i SOHO. Kärt återseende och jag får hemlagad mat för första gången på 3 dagar.
På vägen hem efter att ha skramlat i Subway i 40 minuter kommer jag av vid Winthrop St. Mörkt kallt. Ödsligt. Jag går två kvarter åt fel håll innan jag inser mitt misstag och vänder. Normalt sett har jag mycket god känsla för vart jag ska. Det här påminner om något. Min inre kompass är rubbad. Sedan kommer jag på var jag har varit med om detta tidigare. Ujjain, Madya Pradesh, Indien. Där gick jag alltid vilse.
Under natten snöstorm och åska. Hagel hade också kommit. När jag tittar ut genom mina ständigt fördragna gardiner ser jag vått vitt på marken.
Ingen frukost uppdukad idag. Pallrar mig iväg till restaurangen i SUNY Downstate där frukost serveras. Som vanligt på nya ställen har man ingen koll på vad som finns och vad man vill ha, så det blir en blandning av fruktsallad, yogurt, bagels, croissant, juice och kaffe. Jag är inte ensam. Alla verkar komma förbi för att köpa något. En annan av de strategier man har för att hålla människor i arbete. Man äter inte frukost hemma. Jag häpnar över alla engångsförpackningar. Allt är i papper och plast och inslaget i cellofan och nedpackat i små lådor. Varje plastbestick har ett eget litet plastfodral som man får jobba en stund med att få av. När jag har ätit klart har jag ett litet berg med sopor som ska ned i en papperskorg. Den blir full rätt snabbt. Men då har ju sopåkarna jobb också.
(Och det vet vi ju vilka som sköter soporna…)
Sedan till Ultrasound rewiew. I ett litet rum där det finns ett bord, och några stolar klämmer vi in oss. Det är ett par Attendings, alltså specialister som är specialutbildade, har gjort Fellowship i ultraljud. Det betyder att de spenderat minst ett år i specialträning och ofta även forskat, de ska nu titta igenom alla undersökningar som gjorts senaste veckan. Det är ett par hundra. Setupen är inte helt 100%ig. Litet trångt rum fullt med folk. Josh har med sig bagels och godis, så det mumsas rätt friskt. Sedan är det varmt. Jag har inte på mig ylleundertället, men det är påtagligt kvavt därinne. Och mörkt. Ultraljudsbilder flimrar förbi och det diskuteras livligt. Det sägs att ju större stad man lever i, desto fortare pratar man New York är Nordamerikas största stad, och Brooklyn är det största stadsdelen. Min engelska är hygglig, men jag är tvungen att anstränga mig rätt hårt för att hänga med. Det är varmt. Ingen luft. Hjärnan sväller av ansträngningen. En borrande huvudvärk ovanför vänsteröga gör sig påmind redan vid 10-tiden. Om man lägger handen mot golvet känner man att värme strömmar uppåt. Tydligen ligger sjukhusets värmepanna rakt under just detta rum. Perfekt!
Vid 12 går jag ut en sväng och får reda på att det möte jag planerat att gå på inte blir av. Handlar lunchmacka på DELIN över gatan, och sedan tillbaka till saunan. Dom andra har också handlat lunch, och tuggandes på olika saker avhålls Journal Club. Två artiklar har förberetts och gås igenom rätt lättvindigt, det handlar om ultraljud och hcg och den interindividuella variationen mellan olika undersökare vb mätning av Vena cava. Jag kan konstatera att mina Amerikanska vänner inte samtliga har förberett sig. Jag frågar lite om det, och det verkar vara så det är: Alla läser inte alltid. –Uppenbarligen ett globalt fenomen…
Sist kort, väl förberedd och genomförd föreläsning om abdominellt ultraljud. Det går att se fri gas, divertikulos, divertikulit, appendicit ileus, obstruktioner. Om man vet vad man ska titta efter, och hur man ska göra, finns all anledning att titta efter på dem som söker med ont i magen.
Stapplar ut och måste gå och lägga mig en stund. På kvällen in till Manhattan för att träffa familjen Romano i SOHO. Kärt återseende och jag får hemlagad mat för första gången på 3 dagar.
På vägen hem efter att ha skramlat i Subway i 40 minuter kommer jag av vid Winthrop St. Mörkt kallt. Ödsligt. Jag går två kvarter åt fel håll innan jag inser mitt misstag och vänder. Normalt sett har jag mycket god känsla för vart jag ska. Det här påminner om något. Min inre kompass är rubbad. Sedan kommer jag på var jag har varit med om detta tidigare. Ujjain, Madya Pradesh, Indien. Där gick jag alltid vilse.
Å ena sidan har många jobb, å andra sidan är det skitjobb eller jobb skapade av ineffektiva system.
SvaraRaderaDu verkar ju har hur kul som helst, med bastu och bagels ...
Funderar på en studie med S-Kolesterol före och efter stipendiatens resa. Kan bli svårt att genomföra eftersom det är möjligt att SWESEMs pedagogiska pris framöver kommer att vara en resa till Indien (originalet).
SvaraRaderaAnledningen till att du inte ser några kossor på gatorna är nog för att sophanteringen i New York sköts av människor i stället.