dag 8

Idag alltså tisdag. Vädret likadant som senaste dagarna. Har nu fått in en jätteliten värmefläkt som står och surrar på golvet. Gör inte mycket nytta. Rätt fjösigt. Skulle vara bättre med hårtorken vi har hemma.

På förmiddagen är jag nere på ett av de två Simulatorcenter som finns här. Är med och kör några scenarier för medicinstudenterna. Här har man inte Sim – man, utan något annat fabrikat som blinkar med ögonen. Annars samma features, den amerikanska dockan är lite köttigare, motsvarar nog en man som väger typ 100 kg, hur många pounds det nu kan vara?

Scenarierna är inte speciellt komplicerade, och man kör ganska rätt på. Kort debriefing. Man har sim-sessions en gång i veckan.  Medicinstudenter och residents har schemalagda övningar. Teamarbetet ägnas ingen uppmärksamhet alls. På det hela taget tycker jag att vi inte ligger särkilt mycket efter dem när det gäller simulering, kanske till och med tvärtom. Önskvärt vore att vi kunde göra det på mer regelbunden bas, dessutom bör vi försöka få ned gruppstorleken. Trots att det är väldigt instruktörsintensivt tror jag att det är optimalt att inte vara fler än 4-5 som övar tillsammans. Känner att vårt strukturerade initiala omhändertagande är ett väldigt starkt koncept som jag inte riktigt sett någon motsvarighet till här. Hur är det med ABCDE i verkligheten i det här landet??

Eftermiddagen med Mert på Adult ER. Lika rörigt som igår. Har ärligt talat svårt att förstå hur dom egentligen jobbar.
Kände i alla fall igen 2 patienter, varav en var anhörig till en av de anställda på Kings County som varit kvar sedan igår, alltså mer än 24 timmar.
Alla skakar på huvudet och verkar på något sätt tycka att det är såhär det är, och det går inte att göra något åt. Jag har flera gånger hört att det är så stort tryck, och så många patienter, men arbetssättet verkar man inte ha funderat över alls.

En sak som jag gillar är att inte vem som helst släpps in på akuten. De som är sjuka får armband, ibland ett extra som är gult och det står FALL RISK på. Eventuella anhöriga måste legitimera sig och får små klisterlappar med sina namn och "registered visitor" och så fullt med vakter överallt som ser till att man inte pratar i mobiltelefon, eller står på fel ställe.

Inne på akuten finns ca 25 cubicles som rymmer två patienter i varje. Det går att dra för draperier för att hindra insyn, men det är en rätt öppen planlösning. Dessutom fyller man på med sängar i utrymmena runt omkring, så totalt ryms det kanske 70, eller 80 patienter samtidigt här inne. Efter att ha väntat utanför triageras man, och kommer sedan in, vitalparametrar är tagna, man inget annat är gjort. Doktorn tittar småningom på patienten och bestämmer sig för vilka prover och undersökningar som ska beställas. Sedan gäller det att hitta rätt sköterska för att få det hela att hända.

Behöver jag säga att alla larm i plingar och plongar hela tiden, utan att någon reagerar. Det är som en soundtrack: pling, pling, tut, plong plong, och så lite cool jazz i högtalarna, det är svårt att samla tankarna.

Södersjukhuset framstår som ett under av strömlinjeformad effektivitet. Ingen aktiv process finns för att identifiera de som måste läggas in, utan det utreds med CT och MR i godan ro.
När man väl har kommit fram till att det är inläggning som krävs har man otroliga problem att få upp patienterna till avdelningarna. Jag får höra att avdelningarna inte anmäler att de har ledig kapacitet, utan tjuvhåller på sina sängar. En av cheferna här nere var uppe och spanade på avdelningen som hans anhöriga skulle till, och fann en färdigbäddad säng, som var tom och ledig. När han påpekade detta för Nurse in charge och ville skynda på det hela, gick det tyvärr inte, eftersom de just skulle byta skift. Känns igen, men här verkar det vara mycket värre än hemma.

Ska man vara radikal, och det ska man ju vara, borde det inte finnas något godtagbart skäl att inte ta emot en patient från akuten när man har fått en plats… Hur många gånger har jag inte hört,   - kan ni vänta 20 minuter? Vi ska bara…
Minuterna blir till dygn, veckor månader av väntetid på akuten. Samma tid njuter avdelningarna av att inte ha patienter i sina sängar. Inte OK.

Andra behandlingstraditioner här på andra sidan Atlanten: Tonsillit behandlas med kortisonspruta och IM penicillin Jag frågar varför man gör så, och får förstås inget vettigt svar. Det är bara så man gör här…

På kvällen har jag sett fram emot att komma ned till gymet och träna lite. Packar en väska och går de 30 metrarna över till Student Center där gym, pool, bastu finns. En bit in i huset finns en reception. Där står en tjock liten man som inte vill släppa in mig. Jag har fel sorts ID. Jag trycker på lite, för jag är verkligen intresserad av att röra lite på mig, och ett tag håller han på att ändra sig, men till slut är det helt stopp. Lommar hem igen och tittar lite på CNN. Det är lite olika kriser som pågår runt om i världen. Hoppas att det blir varmare i morgon så att jag i alla fall kan cykla lite.