dag 15

Tiden består av tre delar: dåtid, nutid och framtid. Nu har alltså de sista 15 dagarna genomgått alla dessa faser.  Min tid i Brooklyn på Kings County är över och jag kan se tillbaka och försöka sammanfatta. Om det nu går att göra?

Orkar inte riktigt upp och gå till föreläsningarna som börjar klockan 0700. Kommer in vid 8 tiden och lyssnar på Core Content Lecture Series. Handlar idag om barn, pylorusstenos, Mb Hirsprung. Efter det Research Update, med genomgång av den forskning som är på gång på kliniken, det är en hel del…
Sist Bayes teorem, Likelyhood Ratios, Sensitivitet och Specificitet. Oerhört angeläget och framtiden för det vi håller på med. Trist att jag har ett så enormt motstånd mot matematik, jag klarar helt enkelt inte av fyrfältstabeller, där man genom att stoppa in de siffror man har i olika formler får ut det man behöver. Passar liksom inte in i min hjärna. Känns som att den är impregnerad mot att lära sig sånt. (Jag misstänker Hej Matematik.) Tur att det finns annat som jag har lättare för…

Skulle vilja säga hej då och tack till en hel massa människor, men ingen är på plats, och jag har inte riktigt tid att sitta och vänta. Travar ut, hämtar mina packade väskor i mitt påvra rum, kollar att jag inte glömt något viktigt, säger hejdå till den kvinnliga vakten som jag hejat på några gånger. Förklarar att jag ska hemåt, och hon frågar lite om Sverige. Det är väldigt tydligt att hon inte har någon koll alls. Vad säger man? Vad är Sverige känt för? IKEA, Volvo, SAAB, H&M, vi har en Kung..  – Do you still have a king? frågar hon.
-Yes I know, very medieval, säger jag, - But its still a very modern country. 

Perspektiv är bra. Jag kommer från ett litet kungarike nära Nordpolen med ungefär lika många invånare som bor i NYC. Jag tänker ibland på en kille jag träffade i Indien som ifrågasatte vårt lands existens:   - Are you sure Sweden is an own country? - Only nine million?  - Mumbay is 23 million you know.  – Do you have your own language?

Vårt lilla skitland är makalöst rikt och framgångsrikt, och de problem som vi tycker att vi har är faktiskt rätt hanterbara. Vi bara fattar det inte. Tycker att vi är dåliga och jämför oss med de som har det ännu bättre. (Norge)
Ett litet nedslag i världens mäktigaste land avslöjar att många har det väldigt bra, men många fler är faktiskt fattiga. Food stamps accepted står det i varje skyltfönster i Flatbush där man säljer mat. Man söker inte sjukvård därför att man inte har råd.

Samtidigt känner sig tydligen de som är rika här, inte riktigt rika, innan de har 100 miljoner dollar. Ett Town house på Upper East kan gå på sådär 25 miljoner dollar, och grannen har en Gulfstream lV, när du bara har råd med en begagnad Gulfstream lll, och då har vi inte ens börjat fundera på sommarhuset ännu…

Ni förstår vart jag vill komma:
- Enjoy the ride, Suecos, vi är alla förstaklasspassagerare på den här planeten!

Dag 14

So what´s up for today?

Är med på ACLS, Advanced Cardiac Life Support, som den prestigefulla organisationen American Heart Association har som minimikrav för att man ska få hålla på med akutsjukvård. Alla måste gå, och kursen måste förnyas var 4e år. Intressant är att detta verkar vara någonting som verkligen följs.  Hur många har gått ATLS mer än en gång i Sverige? Flera i klassrummet har gjort kursen flera gånger tidigare. På något sätt ganska härligt med denna formalisering. Det är en lägsta godtagbara standard som på detta sätt upprätthålls. Är det så att man inte har ett tillräckligt färskt kursintyg kan man inte arbeta. Det skulle vara en smal sak för advokatfirman som har sitt kontor mittemot att hävda att man inte haft rätt träning. Rätt bra placering: MALPRACTICE CASES står det på en stor skylt när man kommer ut från sjukhuset. Känner man sig missförstådd är det bara att stega rakt över och få gratis rådgivning. Jag har sett annonser i tunnelbanan där det listas hur mycket pengar man kan bli tilldömd för en felbehandling. Det handlar om flera hundra tusen dollar. Jag förstår att man gärna vill stämma. Gratis om du inte vinner. Men om det blir pengar tar advokaten en del av kakan.

En av dem som jag var uppe och hälsade på i Kingston igår bad att få konsultera mig angående ett medicinskt problem. Det framträdde väldigt tydligt hur olika våra system fungerar. Jag rådde honom till att söka läkare för att kolla upp ett par saker, men han har ingen försäkring som täcker sjukvård. Han berättar att ett besök på akuten med största sannolikhet inte skulle kosta mindre än 2000 dollar, även om man bara tog prover, EKG och sedan skickade hem honom. Han har en kompis som blev av med yttersta delen av fingertoppen i en snöslunga i vintras. Räkningen landade på 8000 dollar… Husläkaren är billigare, men det blir ändå så dyrt att de som inte är försäkrade håller sig undan.  Jag brukar tycka att folk söker lite för mycket. Här är det uppenbart att det ofta blir tvärtom.

ACLS går igenom hjärtsjukvård, och akut stroke. Rätt mycket samma som hemma, men American Heart Association har producerat en video som tar oss igenom det hela. Stadiga amerikanska tjejer och killar som är extremt tydliga Här är det ingen tvekan om vem det är som ska göra HLR, ge mediciner, bolusdoser, antiarrytmika, osv. Det är Akutläkaren som diagnosticerar och stabiliserar.

Allting förefaller väldigt lätt och självklart i den här kursen. Man får reda på hur man ska göra helt enkelt. Jag börjar misstänka att det finns en hel del saker som undanhålls oss som är akutläkare i Sverige. Ortopederna behandlar alla frakturer lite efter eget huvud. Kardiologerna tittar på EKG och troponin och bestämmer hem, eller in för observation lite efter dagsform, och beroende på hur det ser ut på avdelningen. Det här känns mera förutsägbart.

Dag 12 och 13

Lördagen tillbringades promenerandes över stora delar av Brooklyn och Manhattan. Åt frukost i Brooklyns trevligare delar och försökte hitta Blundstones, men det var inte någon som visste vad det var i denna del av staden. Passerade utanför Logan Plasters hus, på randen till East River, mycket ljus, och faktiskt inte iskallt för första gången. Jag kan knäppa upp skepparkavajen och ta av halsduken. Får faktiskt syn på Logan som står med sin bibelgrupp och skottar täckbark över planteringarna. Det verkar vara något man gör här i USA. På min väg mot Brooklyn Bridge stöter jag på ett tiotal människor i blå sweatshirts som det ståt BIBLE CRUZADE på. De delar ut små lappar om ett evenemang i en kyrka senare på dagen. Jag tar emot lappar från alla och stoppar ned dem i fickan för att slänga dem när ingen ser.

Går över Brooklyn Bridge, fin sträcka. Det finns en promenadväg mitt på som går hela vägen. Rätt mycket folk. Cyklisterna har visselpipor som effektivt rensar cykelbanan från fotgängare

Eftermiddagen uppe vid Central Park. Inne på Applestore på 5e avenyn och kollar. Ipads går inte att få tag på. Men man kan surfa en stund där inne och jag tar reda på var man får tag på Blundstones. Som vanligt är det i en helt annan del av staden, men jag är målmedveten och tar mig dit och lyckas köpa ett par till mindre än hälften av vad de kostar hemma.

På kvällen bjuden hem till James på 5e avenyn. Otroligt läge med Doorman och utsikt från 6e våningen. Får hemlagad organisk kyckling, träffar ett par av hans kompisar. Trevlig kväll, och jag börjar ta mig hem vid 2330 tiden. Tyvärr pågår någon sorts arbete i tunnelbanan. Får först vänta i en dryg kvart, innan tåget kommer, sedan vänta ytterligare en stund för att byta till linje 2. Sedan kryper tåget fram i tunnlarna och gör fasansfullt långa uppehåll både vid stationer och mitt i ingenstans. Kommer fram till Winthrop Street, som är min station vid 0130 tiden. Rätt knäckt.

Sover oroligt. På söndag upp tidigt. Ska från Port Authority vid 0930, och ser till att vara i verkligt god tid. Glömmer min telefon och har inget sätt att nå Joyce som jag ska hälsa på i Kingston, eller någon annan heller för den delen.
Börjar med att anta (assume) att det är Pennstation som jag ska åka ifrån. Går runt och frågar efter buss. Men alla bara rycker på axlarna. Ingen hjälp här inte… Inser småningom mitt misstag (bra gjort!) och traskar vidare till rätt station, det är inte särskilt långt. Nya problem. Jag vet vart jag ska, och när bussen går, men jag har inte memorerat, eller skrivit upp namnet på bussbolaget. Det finns i alla fall 3 olika våningar med olika biljettluckor, och säkert 20 olika bussbolag. Hittar tillslut rätt lucka och köper biljett och kommer iväg efter att ha tryckt i mig lite frukost.

Bussen körs av  en chaufför som tar sitt arbete på allvar. På väg ut ur bussgaraget läser han uppe en lång rad förmaningar till oss: ”Konversera inte. Tala inte i telefon. Stäng av mobilsignalen. Endast nödsamtal får ringas. Lyssna inte högt på musik ens i lurar. Om ni inte åtlyder detta kommer ni ombedas att stiga av bussen” Efter någon timme ryter han i mikrofonen: ”Those of you that are having a conversation, please keep yout voices down” sedan smällde han till i micken så att alla hoppade till. Han menade allvar.



I Kingston väntar Joyce oroligt och undrar varför jag inte svarar i telefon. Hänger sedan med Joyce och Dwight i Kingston och Woodstock, äter god lunch. Ser Föreställning där min vän är med, tar en titt på den enorma vattenreservoar som förser NYC med dricksvatten. Promenerar. Besöker ett tibetanskt kloster. Otrolig natur. Massor med himmel och berg. Middag, och så tillbaka till the Big Apple igen. Hemma vid midnatt. The Subway sköter sig bättre denna kväll

dag 11

Fredag idag. Regnet som strilar ned hela dagen är precis på gränsen till att bli snö. De flesta går runt med paraplyer som skydd. Olika människor har olika tolerans för regn. Jag tycker att det ofta inte är värt att släpa med mig ett paraply. Idag är det lite på gränsen, man blir våt i håret, men skepparkavajens ylle håller vätan ute, skorna är tillräckligt täta och regnet är inte så kraftigt att jeansen blir blöta. Jag klarar mig.

På programmet idag står Poison Center. Har fått en ungefärlig adress och ska vara på plats vid 0830. Beger mig iväg rätt tidigt och tänker äta frukost när jag har lokaliserat var det ligger. Tunnelbaneresan är kanske 35 minuter lång. Bra att ha med en bok så man slipper sitta och stirra rakt fram. Jag kan förstås inte låta bli att kolla lite i alla fall. Mitt emot mig sitter en man och bläddrar i ”High Times”, en tidning som propagerar för marijuanans välsignelse. Jag tycker att hans allmänna uppenbarelse och fysionomi förefaller stämma väl men någon som rökt på ordentligt dagligen de sista 25 åren. Han ser inte frisk ut.

Poison Center blir ett misslyckat studiebesök. När jag hittat fram och snackat in mig hos den uniformerade vakten, och fått mitt namn uppskrivet, visar det sig att de som jag skulle möta inte är på plats. De hade varit där, men gått därifrån. Ingen visste vart. 
Jag sitter en stund och väntar nere i någon sorts vestibul, sedan tänker jag, att det här kan ju ta hela dagen, går ut en sväng och äter frukost. French toast är gott. Sedan tillbaka och väntar en stund till, sedan ger jag upp. Mission aborted.

Efter att ha fått i mig lunch i Brooklyn ger jag mig på jakt efter ett par skor. Jag har kollat att skorna jag vill ha ska finnas, inte så långt från där jag bor, egentligen bara på norra sidan av Kings County, jag bor på södra sidan. Börjar traska norrut och går genom kvarter som är slitna, ungefär som där jag bor. Bara afroamerikaner. Sedan händer det något märkligt. Någonstans har jag passerat en gräns. Jag har kommit in i en helt annan zon. Människorna är inte längre svarta, utan nu är det killar i lång svart rock, skägg och slokhatt som befolkar gatorna. Jag ser skoaffären där jag har tänkt köpa mina Dr Martens 1461 lågskor och känner mig rätt nöjd med att ha hittat fram. När jag närmar mig låser affärsinnehavaren dörren och vevar ned ett ståljalusi. Klockan är 1530 . Jag ser mig lite fåfängt omkring. Alla andra affärer har också stängt. Det regnar fortfarande. Ståljalusier har en fantastisk förmåga att göra miljön otrivsam. Inga fönster, bara stålgardiner som tydligt markerar att här är det stängt. Hela gatan tycks ha tagit skydd mot någon slags belägring.

Jag inser att det är Sabbat. Jag har missat att just i detta kvarter stänger alla affärer klockan 1530 på fredag. Finns inte med på kartmarkeringen.

Jag viker av västerut, och kommer in på en gata med enskilda hus som är vackra och välskötta. Ett Magnoliaträd håller just på att slå ut, men tvekar än så länge. Så viker jag av söderut igen och efter bara ett kvarter är jag tillbaka i en mera välbekant miljö. Transitionen mellan områdena är nästan fysisk. Skräp, ruffigt, bilar som är buckliga. Men affärerna är öppna.

Resten av dagen blir någon slags jakt efter saker som jag har tänkt att jag ska köpa. Det finns gott om affärer i NY, och en hel del för den som vill konsumera. Slående är hur likriktat utbudet ändå är. Varumärkeskriget har vunnits av Levis, Converse, Addidas, Apple, Starbucks och några till. Det finns 1000 affärer, men de flesta säljer samma saker. Man kan bara glädja sig åt att det är ännu tristare hemma.
Och dyrare.

dag 10

Ok så vad har hänt idag? Lite gråare och lite regn. Imorgon har dom hotat med snö igen. Min plan att möta våren i New York har hittills inte varit helt lyckad.

Hänger med Ultraljudsgänget under dagen. Inte lika varmt som sist,  Inte heller lika mycket bagels och godis. Trevligt ändå.  Killen som föreläste om bukundersökningar förra gången visar bilder på sin första blindtarm eller Appy, som dom säger här. Jag har börjat vänja mig vid språket, och hänger med i det mesta dom säger utan besvär. Det är svårt när man ska prata medicinengelska. Allt blir lite bakvänt och ligger fel i munnen, men alla förstår vad man menar. Påfallande mycket gynekologi. Alla som är gravida under 20 veckor tar dom hand om på stora akuten. Återupplivar minnet med gulesäckar, crown rump length, Beta hCG .

Till lunch vågar jag mig ut till den Deli som ligger längst österut på Clarkson Avenue som går utanför sjukhuset.  Bakom disken står en kort kille som meckar mackor. Han slänger käft med sin kollega på ett språk som jag inte kan placera. Verkar vara på gott humör
Beställer en Hero med tuna, lettuce & tomato. Till det någon sorts Ice tea på flaska.

En Hero är typ en halv baguette och den fylls nu med tonfiskröra, sallad o tomat. Gott och mättande. 4 dollar. Disken där man gör mackorna är ganska liten. Vad som är påfallande är kylkabinetten med olika sorters drickor. Jag letar efter vanligt vatten, men det finns 7 olika skåp att välja bland och vattnet verkar inte vara någon storsäljare, i alla fall hittar jag det inte. I stället 7 olika sorter av Snapple, 4 olika Ginger Ale, 12 olika produkter från Coca Cola Company, och en hel rad flaskor med smaksatt och sockrat vatten från Lipton. Gott!

På eftermiddagen får jag till ett möte med Logan Plaster (otroligt coolt namn!)som är editor för EPI: Emergency Physcicians International. Vi ses på Roebling Inn, i en finare del av Brooklyn, Williamsburg och tar en öl och pratar lite. Han är intresserad av att spegla hur akutsjukvården över världen håller på att utvecklas och åker runt till olika konferenser för att få input. Trevlig man. Bor i ett av de hus som blickar ut mot Manhattan över East River och Brooklyn Bridge. Jag blir avundsjuk.
Skriva lite i tidning, åka runt på olika kongresser och bo med utsikt över Manhattan..
I could do that!

När jag kommer hem är min vän i kuren där. Vi hälsar. Jag har bestämt mig för att han är snäll och inte är en av killarna som är med i Criminal Minds.  Jag kollar när jag går förbi. Han har låst fast min cykel med sitt extralås igen. Jag antar att det är så en extra bra vakt gör när han tar sitt arbete till en ny nivå.

dag 9

Dag 9

Idag har the residents utbildning på förmiddagen som jag är med på. Det hela börjar kl 0700 (intressant tid, eller hur?) och håller på till 12. Några korta avbrott är det, men i princip pågår det hela förmiddagen. Någon har fixat stora Zojirushi-termosar med kaffe, några kartonger med Tropicana juice, bagels, Philadelphiaost, frukt. På det hela taget en ordentlig frukost. Själv var jag uppe vid 0600 och pinnade iväg till sjukhusfiket och åt. Jag har aldrig sett mig som matneurotiker förut, men jag inser att jag har utvecklat en sådan sida de sista dagarna.

The residents håller i de flesta föreläsningarna som är väl genomarbetade. Jag lär mig diffa mellan Akut Transversell Myelit, och Guillame Barré, Man kör ett par M&M som inte är de goda godiset, utan Morbidity & Mortality konferenser där man går igenom fall som inte gått helt perfekt. Efter det, genomgång av rescucitering vid trauma. Detta hålls av en av de äldre specialisterna som har full koll på forskningen. Försiktighet med vätska, mera trombocyter, erytrocyter och färskfrusen plasma tidigare anbefalles. Mot slutet EKG-föreläsning om olika block. Rummet är fullt. Folk står runt väggarna. Det är varmt.
Slående är att det inte bara är residents som är här. Cheferna, och ett helt gäng specialister är med och kommenterar och diskuterar. Det är uppenbart att det finns en tradition av att undervisning är viktigt. Här finns det ingen i administrationen som inte arbetar kliniskt fortfarande. Alla ser det som helt självklart. Jag har stoppat i mig några huvudvärkstabletter under förmiddagen, men är tvungen att gå hem och krascha ett par timmar.

Segt med huvudvärk. Drar verkligen ned kvaliteten på tillvaron. Jag är säker på att det är den lilla tjocka mannens fel.  Om jag lyckas träna någorlunda regelbundet brukar det vara ok. Sover en stund, och känner mig en liten aning bättre. Måste ut på något sätt. Övervinner motståndet och tar på mig och går ut till cykeln. Tar på mig hjälmen som jag har lånat av Dr Rinnert, och börjar låsa upp cykeln. Någonstans börjar det surra en liten aning om att något är fel, men jag slår bort det. Nu gäller det att komma iväg.
 När jag äntligen får upp låset sitter cykeln fast med ett lås till..? Jag börjar fundera hur i helvete jag ska göra nu. Måste jag fixa fram en bultsax? Och hur gör man det här i främmande land? Och vad heter förresten bultsax på engelska?

Det visar sig att det är en av killarna som brukar sitta i den lilla lådan och vakta som har låst fast min cykel med ett extra lås. Han är också den enda som har brytt sig om att fråga om mitt ID kort. Han gjorde det när jag kom med cykeln första gången, så han vet alltså att den är min. Han tog mitt körkort med sig in i kuren och skrev en lång stund upp de olika siffror som står på det. Sedan dess har vi hejat lite på varandra genom rutan. Nu har han alltså låst fast min cykel med ett extralås. Han kommer ut och har en nyckel i ett ljusblå nyckelband runt halsen som han låser upp låset med. Inga andra kommentarer. Jag försöker prata lite med honom om att jag ska försöka cykla lite om det inte blir för kallt. Han svarar att det inte är kallt, det är fuktigt. ”DAMP”

Kommer i alla fall iväg och cyklar västerut mot Flatbush Avenue, vidare upp i Prospect park och cyklar runt parken tillsammans med andra cyklister och folk som är ute och joggar. Otroligt skönt! Köper med mig mat på hemvägen. Hittar ett ställe som det står ZEN, och vegetarian på. Inne finns ingenting vegetariskt utan det blir någon sorts kinakyckling som faktiskt är god. Markisen och dekoren måste vara kvar sedan förra ägaren gick i konkurs.

Området runt Flatbush är nedlusat med karibiska affärer. Mycket rasta och snygga stickade mössor i grönt, gult och rött. Varm stämning. Reggae dunkar ur skrymslen och vrår blandat med tung hiphop från bilar som dundrar förbi. Speceriaffärerna har enorma mängder fina grönsaker som ligger och ser goda ut. Längtar plötsligt hem till min skärbräda, kniv och nya stekpanna.

Hemma först när det är mörkt. Vakten är på plats. Tittar inte upp. Verkar helt upptagen med att studera en anteckningsbok med en massa siffror i. Jag kan inte komma ifrån att det är lite                creepy…

dag 8

Idag alltså tisdag. Vädret likadant som senaste dagarna. Har nu fått in en jätteliten värmefläkt som står och surrar på golvet. Gör inte mycket nytta. Rätt fjösigt. Skulle vara bättre med hårtorken vi har hemma.

På förmiddagen är jag nere på ett av de två Simulatorcenter som finns här. Är med och kör några scenarier för medicinstudenterna. Här har man inte Sim – man, utan något annat fabrikat som blinkar med ögonen. Annars samma features, den amerikanska dockan är lite köttigare, motsvarar nog en man som väger typ 100 kg, hur många pounds det nu kan vara?

Scenarierna är inte speciellt komplicerade, och man kör ganska rätt på. Kort debriefing. Man har sim-sessions en gång i veckan.  Medicinstudenter och residents har schemalagda övningar. Teamarbetet ägnas ingen uppmärksamhet alls. På det hela taget tycker jag att vi inte ligger särkilt mycket efter dem när det gäller simulering, kanske till och med tvärtom. Önskvärt vore att vi kunde göra det på mer regelbunden bas, dessutom bör vi försöka få ned gruppstorleken. Trots att det är väldigt instruktörsintensivt tror jag att det är optimalt att inte vara fler än 4-5 som övar tillsammans. Känner att vårt strukturerade initiala omhändertagande är ett väldigt starkt koncept som jag inte riktigt sett någon motsvarighet till här. Hur är det med ABCDE i verkligheten i det här landet??

Eftermiddagen med Mert på Adult ER. Lika rörigt som igår. Har ärligt talat svårt att förstå hur dom egentligen jobbar.
Kände i alla fall igen 2 patienter, varav en var anhörig till en av de anställda på Kings County som varit kvar sedan igår, alltså mer än 24 timmar.
Alla skakar på huvudet och verkar på något sätt tycka att det är såhär det är, och det går inte att göra något åt. Jag har flera gånger hört att det är så stort tryck, och så många patienter, men arbetssättet verkar man inte ha funderat över alls.

En sak som jag gillar är att inte vem som helst släpps in på akuten. De som är sjuka får armband, ibland ett extra som är gult och det står FALL RISK på. Eventuella anhöriga måste legitimera sig och får små klisterlappar med sina namn och "registered visitor" och så fullt med vakter överallt som ser till att man inte pratar i mobiltelefon, eller står på fel ställe.

Inne på akuten finns ca 25 cubicles som rymmer två patienter i varje. Det går att dra för draperier för att hindra insyn, men det är en rätt öppen planlösning. Dessutom fyller man på med sängar i utrymmena runt omkring, så totalt ryms det kanske 70, eller 80 patienter samtidigt här inne. Efter att ha väntat utanför triageras man, och kommer sedan in, vitalparametrar är tagna, man inget annat är gjort. Doktorn tittar småningom på patienten och bestämmer sig för vilka prover och undersökningar som ska beställas. Sedan gäller det att hitta rätt sköterska för att få det hela att hända.

Behöver jag säga att alla larm i plingar och plongar hela tiden, utan att någon reagerar. Det är som en soundtrack: pling, pling, tut, plong plong, och så lite cool jazz i högtalarna, det är svårt att samla tankarna.

Södersjukhuset framstår som ett under av strömlinjeformad effektivitet. Ingen aktiv process finns för att identifiera de som måste läggas in, utan det utreds med CT och MR i godan ro.
När man väl har kommit fram till att det är inläggning som krävs har man otroliga problem att få upp patienterna till avdelningarna. Jag får höra att avdelningarna inte anmäler att de har ledig kapacitet, utan tjuvhåller på sina sängar. En av cheferna här nere var uppe och spanade på avdelningen som hans anhöriga skulle till, och fann en färdigbäddad säng, som var tom och ledig. När han påpekade detta för Nurse in charge och ville skynda på det hela, gick det tyvärr inte, eftersom de just skulle byta skift. Känns igen, men här verkar det vara mycket värre än hemma.

Ska man vara radikal, och det ska man ju vara, borde det inte finnas något godtagbart skäl att inte ta emot en patient från akuten när man har fått en plats… Hur många gånger har jag inte hört,   - kan ni vänta 20 minuter? Vi ska bara…
Minuterna blir till dygn, veckor månader av väntetid på akuten. Samma tid njuter avdelningarna av att inte ha patienter i sina sängar. Inte OK.

Andra behandlingstraditioner här på andra sidan Atlanten: Tonsillit behandlas med kortisonspruta och IM penicillin Jag frågar varför man gör så, och får förstås inget vettigt svar. Det är bara så man gör här…

På kvällen har jag sett fram emot att komma ned till gymet och träna lite. Packar en väska och går de 30 metrarna över till Student Center där gym, pool, bastu finns. En bit in i huset finns en reception. Där står en tjock liten man som inte vill släppa in mig. Jag har fel sorts ID. Jag trycker på lite, för jag är verkligen intresserad av att röra lite på mig, och ett tag håller han på att ändra sig, men till slut är det helt stopp. Lommar hem igen och tittar lite på CNN. Det är lite olika kriser som pågår runt om i världen. Hoppas att det blir varmare i morgon så att jag i alla fall kan cykla lite.

dag 7

Dag 7

Äntligen måndag! Upp och iväg och får bra frukost. Klart och kallt. Crisp clear, med en liten isande vind som letar sig in under skepparkavajen. Jag stod och vägde mellan dunjacka och skepparkavaj när jag åkte. Tittade på yr.no för att kolla vädret, men ville liksom inte riktigt tro på att det skulle bli så kylslaget. Ett djupt mänskligt drag, - självbedrägeri! Och så fryser man, men är förstås snygg… det är också viktigt.

Har inget inbokat på förmiddagen. Tar mig igenom en massa internetsidor om the internship här. Inga konstigheter egentligen. Mycket arbete under handledning på akuten och några kortare utflykter till andra kliniker. Regelbunden undervisning. Man bränner igenom the curriculum på 2 år, och så går det runt. Alla emergency medicineresidents som är på andra kliniker kommer naturligtvis. Journal clubs ngn gång / månad, M&M, grand rounds, residents håller föreläsningar och handleder interns och medicinstudenter, lite gyn, lite anestesi, lite ögon och öron. Ett program som följs helt enkelt. Här har de 72 residents sammanlagt, de går 4 år och en hel del kompletterar med fellowship i ett eller annat. Intagning en gång om året, så att man får skalfördelar med att få en klass som har ungefär samma ingång. Fakulteten är en hel massa människor, men de säger att de ändå är för få.

Dom frågar mig hur många residents som finns på SÖS, och jag svarar att jag inte riktigt vet. Så många olika varianter, så splittrat. Och vem vill egentligen bli akutläkare på riktigt?? Några vill det säkert, men det har varit lite för klent utfall hittills för att jag ska göra vågen.
Det skulle vara så mycket lättare om vi hade fler som siktade rakt mot akutsjukvård, så vi kunde få lite bättre tryck i det hela. Det är ju här vi ska lägga ner våra resurser. Att som nu spilla rätt mycket energi på de som ändå inte egentligen har tänkt sig akutsjukvård måste vi försöka sluta med. Då skulle vi rätt snabbt kunna få akutläkare som faktiskt blir de som är bäst på att sköta de akuta patienterna, och är stolta över det.  Inte bara läkare som arbetar på akuten…

Hänger lite på Adult ER. En massa på gång. Mer kaos idag. Rätt knöliga processer med provtagning och beställande av EKG osv. SÖS fungerar faktiskt rätt smidigt jämförelsevis. Konstigt att inte jobba. Hjärnan snurrar på som vanligt, men jag får inte göra något. Polycystnjurar, pyelonefriter, sickle cellkriser, fulla polacker, Hyperglykemier…Allt kollas med the attending. Notera dock att det inte bara är en specialist närvarande, utan 3 under det här skiftet. Varje attending har typ bara 2-3, som rapporterar, samtidigt som han eller hon tar patienter. Men det går inte speciallt fort..

På kvällen get together inne på Manhattan, Lukes grill på 3e avenyn/80e gatan. James har kommit upp från ett par dagar på golvet med ryggvärk. Mert är också där. Dricker öl och äter hamburgare. Gott och trevligt. Jag är inte en jättesocial människa, men jag måste medge att det är bra med sällskap ibland.

Dag 5 och 6

Lördag. Alltså ledigt. Svinkallt i rummet och det går inte riktigt att går runt och mysa. På med Icebreaker ylleunderställ i merionull, vanliga kläder och iväg. Tar mig in mot mitt favvofrukost ställe, cafeterian på SUNY, där jag nu har börjat hitta mat som jag faktiskt vill äta. Stängt. Inte så sugen på att tugga Delimacka i mitt iskalla rum.
Tar istället Tunnelbanan in till Manhattan hittar ett ställe uppe vid 42a gatan som serverar frukost. Blaskkaffe och svampiga pancakes med syrup. Känns inte helt perfekt, men illafall.
Vad gör man annars i NY?
Man går. Det går att gå hur mycket som helst. Funderar på att åka upp i Empire State Building, men vänder när jag förstår att det är ett par timmars kö.  Hittar istället ett annat högt hus som går att åka upp i. Rockefeller center, ”Top of the Rock”. Uppe på utkiksplattformen på 64e våningen skiner solen och sitter man i lä är det riktigt skönt. Sedan ner igen. Mera gång.

Tittar i lite olika butiker, men känner inget sug efter något. Längtar hem lite. Dricker att glas öl nere vid kajen på östra sidan.

Åker tillbaka till Brooklyn och funderar på var jag ska hitta något att äta. Hittills har jag inte sett porslin någon annan stans än hemma hos Romanos. Om nu det har någon betydelse.



Söndagen fortsatt klar och kall. Eftersom Amerika inte använder SI enheter, och heller inte någon temperaturskala som jag har någon relation till, så har man ingen aning om hur kallt det är, eller hur långt det är till någonting. Man vet heller inte hur fort det går eller vad något väger. Eller hur mycket juice det är i förpackningen? Gallon? Ounce?
Någon?

Tar mig till MoMa, äter frukost/lunch och tittar igenom det som hänger på väggarna. Otroligt coola lokaler. Jag är svag för Pollock. Promenerar. Undersöker marknaden för elektroniska saker. Äter igen. Jag passar på när det finns möjlighet och det gör det faktiskt på Manhattan. Porslin!

Hemma framemot 22-tiden. På tunnelbanan är det kvinna  som häver upp sin stämma och mässar. Fader vår. Sedan även lite sång, Jesus is my Lord på en för mig obekant melodi. Pågår ungefär två stationer. Ingen dans. Många plastpåsar i bagaget. Annars verkar det lugnt här ikväll.

Igår efter att jag släckt var det en krock just utanför mitt fönster. Ett ganska mjukt ljud av hur metall knycklas ihop och hur däck rutchar på asfalten. Jag tittar ut och ingen verkar svårt skadad. Någon timme senare är tre brandbilar och flera polisbilar på plats Inga sirener, men massor med folk och mycket blinkande ljus. Ser fram emot att det ska bli vardag igen.

dag 4

Efter  tre dagar på ett nytt ställe börjar man vänja sig vid det nya. Tiden som hittills gått otroligt långsamt sätter nu fart igen och börjar löpa på som vanligt.

I morse var det möte, PI i the executive boardroom bakom kafeet, Jag hade tur och trodde att jag hittat rätt dörr när några kommer fram och sätter upp en lapp och sedan avlägsnar sig rätt snabbt. Aningen senfärdigt går jag fram och läser på lappen, Mötet är flyttat till sal 3.6 i science building. Jag spårar efter de som satt upp lappen och hinner ifatt just när de ska in i hissen. Talar om vem jag är osv. Alla är otroligt vänliga och hjälpsamma. Sitter med på mötet som handlar om performance improvement. Man har förstås en massa problem även här med allt möjligt. En grej är att man fortfarande har parallella pappers- och datajournalsystem där uppdateringar inte går igenom, andra problem är patentnära analyser som inte registreras. Man har beställt 1000 u-hcg, men har bara 700 svar registrerade, - vart tog resten vägen?? Jag funderar lite över hur vi har det, och konstaterar att jag tror att det är bättre, men jag vet inte vem som har koll på det…

När det gäller koll finns andra incitament än hemma:
Allt är pengadrivet. Har man inget svar på analysen går det inte att skicka faktura till patienten f.v.b. till försäkringsbolaget, Inga pengar in… Ingen lön osv. Försäkringsbolagen betalar ingenting som det inte absolut måste. Tro mig! Jag har first hand experience. Efter att ha diskuterat med Dr Rinnert, som är chef för Emergecny department framträder lite överaskande att försäkringssituationen i USA till stor del ligger bakom framväxten Emergency medinine. Försäkringsbolagen vägrade betala för vård på akuten som inte sköttes av specialister, så det var bara för att sätta igång och utbilda.

Efter detta till Pediatric Emergeny, eller Peads som dom säger här. Möter Dr Rinnert, och följer med till möte uppe i den äldre delen av Kings County Hospital,  tegel och ett enormt hus som började byggas 1831. Mötet är en slags samling där olika leanprojekt presenteras. Mycket prat i dåliga mikrofoner, presentationer som involverar 10 personer där alla ska säga något. Resultatet blir att man inte hör någonting, och inte fattar någonting. Ändå sitter kanske 100 personer där och klappar händerna och är rätt snälla, utom några sköterskor som känner sig överkörda. Kommunikation är för viktigt för att lämnas folk som inte kan fixa ljudet –och ska man prata måste man se till att det går att höra vad man säger!

Tillbaka till paeds där jag hänger runt och ser vad som händer. Rätt lugnt just idag, så vi hinner snacka och kolla upp en del saker, t.ex.  hur sensitivt och specifikt är ultraljud vid misstänkt intussuception (invagination) . Väldigt hög visar det sig.
Jag slås av att alla, även de allra enklaste småsnuvor måste dras med specialisten, som signerar av alla patienter. Alla får dessutom uppföljning någonstans. Utan undantag. Vuxna med. Lite väl mycket hängslen och livrem om du frågar mig. Inte konstigt att  sjukvården här är så dyr. Jag känner inget starkt sug att införa obligatorisk uppföljning av alla som kommer till akuten, däremot ligger det kanske något i att läkarna under utbildning inte helt självständigt ska hantera patienterna. Tänk er scenariet att det inte blir några DRG poäng, eller någon ersättning för röntgen och lab som inte en specialist har signerat. Nu skickar underläkarna hem patienter utan att kolla med oss. Men dom får inte lägga in på sjukhuset. Här finns ju ett feltänk som är så uppenbart att man undrar om det är sant.

Är med på traumalarm. Det här ska vara ett Level 1 traumacenter. Man som är påkörd i låg hastighet kommer in. Riktigt rörig tillställning ca 25 typer i olika loofiga hoods och sweaters som kommer in och rör till det. Mycket oklart vem som gör vad, vem som bestämmer och vad är det för dresscode? Ingen alls! På ett sätt lite uppfriskande. ABCDE fungerar lite sådär skulle jag vilja säga. Tur att han inte var svårare skadad.. Ett par killar från ultraljudsgänget igår kommer förbi och gör Extended FAST. Dom ser inget patologiskt. Ska väl tittas igenom nästa torsdag i rummet ovanför värmepannan med Bagels och godis..

Dr Rinnert bor en bit bort i en finare del av Brooklyn, Jag får låna en cykel av honom och när jag är där och hämtar den visar han runt mig i huset. Jag är en lägenhetsperson,
(nog egentligen en penthousekille), men det här huset är verkligen helt fantasiskt. Tre våningar, kulturminnesmärkt,  balkonger åt alla håll, liten gård med hönor som ser till att det kommer ägg varje dag. I källaren har förre ägaren som var advokat byggt någon sorts badanläggning med bastu, avancerade duschar, kakelkar med grekiska ansikten där vattnet kommer ut ur deras munnar… Helt crazy! Och det här området där gatorna har engelska namn  som "rugby st"ligger granne med mina mera  mera gettoliknade kvarter.

Blir kvar så länge att det blir superbråttom till Manhattan för teaterföreställning. Sitter på tåg Nr 2 som kryper fram genom tunnlarna. Till slut upp på 42nd street och ska till 46th street och det är 10 minuter tills det börjar och jag försöker springa, men det är som i en dröm och det är folk överallt och det går inte att komma fram. Det slutar med att jag joggar på gatan på 7th avenue mitt i neonkaoset som inte direkt minskar känslan av att jag är i en dröm. Viker in på 46e gatan och håller på att löpa förbi Teatern när Joyce ropar på mig.

Sedan Tennesse Williams ”The milkman doesn´t come here anymore”  Helt OK. Halva salongen över 80år. Mycket rullatorer och specialkäppar. Kände mig mycket ung. Det var uppfriskande!

dag 3

Dag 3

Under natten snöstorm och åska. Hagel hade också kommit. När jag tittar ut genom mina ständigt fördragna gardiner ser jag vått vitt på marken. 

Ingen frukost uppdukad idag. Pallrar mig iväg till restaurangen i SUNY Downstate där frukost serveras. Som vanligt på nya ställen har man ingen koll på vad som finns och vad man vill ha, så det blir en blandning av fruktsallad, yogurt, bagels, croissant, juice och kaffe.  Jag är inte ensam. Alla verkar komma förbi för att köpa något. En annan av de strategier man har för att hålla människor i arbete. Man äter inte frukost hemma. Jag häpnar över alla engångsförpackningar. Allt är i papper och plast och inslaget i cellofan och nedpackat i små lådor. Varje plastbestick har ett eget litet plastfodral som man får jobba en stund med att få av. När jag har ätit klart har jag ett litet berg med sopor som ska ned i en papperskorg. Den blir full rätt snabbt. Men då har ju sopåkarna jobb också.
(Och det vet vi ju vilka som sköter soporna…)

Sedan till Ultrasound rewiew. I ett litet rum där det finns ett bord, och några stolar klämmer vi in oss. Det är ett par Attendings, alltså specialister som är specialutbildade, har gjort Fellowship i ultraljud. Det betyder att de spenderat minst ett år i specialträning och ofta även forskat, de ska nu titta igenom alla undersökningar som gjorts senaste veckan. Det är ett par hundra. Setupen är inte helt 100%ig. Litet trångt rum fullt med folk. Josh har med sig bagels och godis, så det mumsas rätt friskt. Sedan är det varmt. Jag har inte på mig ylleundertället, men det är påtagligt kvavt därinne. Och mörkt. Ultraljudsbilder flimrar förbi och det diskuteras livligt. Det sägs att ju större stad man lever i, desto fortare pratar man New York är Nordamerikas största stad, och Brooklyn är det största stadsdelen. Min engelska är hygglig, men jag är tvungen att anstränga mig rätt hårt för att hänga med. Det är varmt. Ingen luft. Hjärnan sväller av ansträngningen. En borrande huvudvärk ovanför vänsteröga gör sig påmind redan vid 10-tiden. Om man lägger handen mot golvet känner man att värme strömmar uppåt. Tydligen ligger sjukhusets värmepanna rakt under just detta rum. Perfekt!

Vid 12 går jag ut en sväng och får reda på att det möte jag planerat att gå på inte blir av.  Handlar lunchmacka på DELIN över gatan, och sedan tillbaka till saunan. Dom andra har också handlat lunch, och tuggandes på olika saker avhålls Journal Club. Två artiklar har förberetts och gås igenom rätt lättvindigt, det handlar om ultraljud och hcg  och den interindividuella variationen mellan olika undersökare vb mätning av Vena cava. Jag kan konstatera att mina Amerikanska vänner inte samtliga har förberett sig. Jag frågar lite om det, och det verkar vara så det är: Alla läser inte alltid. –Uppenbarligen ett globalt fenomen…

Sist kort, väl förberedd och genomförd föreläsning om abdominellt ultraljud. Det går att se fri gas, divertikulos, divertikulit, appendicit ileus, obstruktioner. Om man vet vad man ska titta efter, och hur man ska göra, finns all anledning att titta efter på dem som söker med ont i magen.

Stapplar ut och måste gå och lägga mig en stund. På kvällen in till Manhattan för att träffa familjen Romano i SOHO. Kärt återseende och jag får hemlagad mat för första gången på 3 dagar.

På vägen hem efter att ha skramlat i Subway i 40 minuter kommer jag av vid Winthrop St. Mörkt kallt. Ödsligt. Jag går två kvarter åt fel håll innan jag inser mitt misstag och vänder. Normalt sett har jag mycket god känsla för vart jag ska. Det här påminner om något. Min inre kompass är rubbad. Sedan kommer jag på var jag har varit med om detta tidigare. Ujjain, Madya Pradesh, Indien. Där gick jag alltid vilse.

Dag 2

Sovit rätt bra. Ingen av de jag pratat med som arbetar som akutläkare här är speciellt imponerade av JET LAG. Det är som att jobba natt. Det är ingenting speciellt. Normal procedure..

Kallt ute. +2  Snöglopp. Inget gå runt och ha det härligt i solen. Ylleunderstället får arbeta. Frukost hittar jag 6 m utanför min dörr där någon har bullat upp med Bagels, Philadephiaost , te, kaffe och någon sorts små syltförpackningar.  Sitter i en soffa framför en enorm platt-TV och mumsar på seg bagel och sörplar blaskigt kaffe. This is America!

CNN world har gått vidare från Libyen och härdsmältan i Japan till färskare nyheter, Liz Taylor har dött. 8 äktenskap, 7 män. Bomb i Jerusalem.

Sedan var det sambandet. Man klarar sig inte utan mobil längre. Irrar runt i the Neibourghood och letar efter AT&T. Är först inne hos en kille i en liten mobillåda som inte får igång min mobil med sitt  simkort. Kompetensen verkar inte 100%ig. Letar vidare. Har kollat vart jag ska på Google Maps men är tvungen att gå hem och kolla en gång till innan jag hittar fram. Det var mycket längre bort än jag trodde. Jag är tvungen att gå ända till Flatbush ave. Här hittar jag en telefonbutik som har hela och rena fönster, fin matta och anställda som artigt frågar om de kan hjälpa till.
Köper upp mig på simkort som ska fungera, men det gör det inte, min telefon är för provinsiell, den fungerar i alla länder jag varit i, men inte USA. Är tvungen att köpa en ny liten lur för 16 dollar.

Klockan 13 möter jag Mert Erogul som är specialist i akutsjukvård, vi ordnar ett ID till mig så att jag ska komma förbi alla vakter. ( man förefaller ha löst en hel del av sysselsättningen här genom att ge människor uniform och sätta dom i olika små burar, eller bakom diskar) , sedan har alla små id-.kort som ska granskas, inte jättenoga, och så viftar vakten med handen, så får man gå förbi.
Känns rätt mycket 1900tal. Eller Indien. Definitivt mycket känsla av Indien. Men inga kor på gatorna.

Tillbringar några timmar på de olika sjukhusen Kings country Hospital, och SUNY Downstate University Hospital, Mert introducerar mig till massor av människor, och jag skakar händer och försöker förklara vad jag gör där. Mitt första intryck är att det är trångt och rörigt, varmt, och smått kaotiskt. Jag känner mig ändå rätt hemma. Människor på britsar som ligger och är mer eller mindre sjuka.

Tittar helt kort på deras kombinerade liggare och journalsystem.
Från sökorsaken får du upp en mall där du klickar dig fram och producerar en journal som är helt processtyrd. Kommer någon med skallskada kommer du inte undan att följa vårdprogrammet, ordinera rätt övervakningsnivå, skriftlig info och uppföljning printas ut automatiskt. Det är ytterst svårt att glömma något. Som att ha alla vårdprogram på SÖS integrerade i journalen med checklistor som man inte kommer undan, Slutklämmen blir att en specificerad faktura går till patenten och försäkringsbolaget.

Avslutar dagen hos Stephan Rinnert som är vice chairman of education and faculty development of emergency medicine. Vi lägger upp ett litet program för de närmaste dagarna Det är mycket på gång överallt, hela tiden. Imorgon blir det Ultraljud på förmiddagen konferens på eftermiddagen.
Pratar kort om hur utbildningen fungerar. Väldigt målstyrt. Väldigt kontrollerat och övervakat. Alla evalueras hela tiden. Residents utvärderas i alla fall en gång i månaden… Är det något som inte fungerar får man reda på det snabbt. Allt upplagt och loggat på något som heter new innovation.com

Det vi håller på med är något väsensskilt. Märkligt nog förefaller vi lyckas utbilda läkare som fungerar rätt bra. Eller hur vet vi det förresten? Ingen formaliserad evaluering efter AT provet… När jag tänker efter har jag träffat en och annan som definitivt inte haft den kunskapsnivå som krävs för att arbeta som läkare.

Specialistexamen i akutsjukvård blir allt svårare att komma runt. Det är helt enkelt en väldigt bra idé.

dag 1

OK, Dag 1.

 Upp tidigt som vanligt, och i med lite gröt. Väcker Stella som jag lovat och hon ligger och hänger i soffan en stund medan jag försöker komma ihåg allt jag ska ha med mig. Kollar listorna. Arlanda händelselöst. Kommer dit typ för tidigt, Incheckning och bagagedrop tar högst 10 minuer, sedan in genom security som inte heller krånglar. Jag som har så mycket metall i kroppen, verkar inte vara något problem…

Alldeles för lång tid innan planet går. SK 903. Festar på kaffe och chokladcroissant. Överraskande billigt!  Läser alla tidningarna. In i Planet som nästan är fullt. Det finns en del ströplatser här och där. Jag sitter på 28G om ni vill kolla i SEAT GURU, bredvid sitter en smal kvinna som är väldigt försynt. Vi säger hej och inte så mycket mera. Konstaterar att G platsen som är ut mot gången har bättre utrymme för benen än H som är vid fönstret, precis som SEAT GURU förutsagt. Orkar inte titta på någon film Sitter och blundar ett par timmar tills maten kommer. Helt ok. Köttbullar o potmos. Konstig aprikosefterätt. Nåväl, sedan Bok. Kroppens Geni av Sverker Sörlin. Om skidåkning, Norge, filosofi. Bra men kanske lite väl udda och för specialintresserade??

Vi är framme på tidtabell, tidskillnaden är bara 5 timmar just nu, måste vara någon sorts mismatch med tidszonerna och sommartiden. Den timida kvinnan ber mig lyfta ned en tung väska, vilket jag gör. Maxvikten på handbagage är 8 kg. Jag uppskattar att den här väskan väger 25 kg. Hon har själv ingen som helst möjlighet att lyfta den. Den kan bara hanteras rullande. Hon tackar , och rullar iväg. Vad var det i väskan? - uran??

Spänningen stiger. På Amerikansk mark. Man är tvungen att lämna fingeravtryck för att komma in i landet. The Immigration officer småpratar lite om vad jag ska göra här. Jag vet att det är låg sannolikhet att jag blir stoppad, men jag håller tyst med att jag ska besök ett sjukhus. Man vet aldrig, kanske behövs någon specialstämpel, eller visum…

Tullen har en söt Beagle som glatt nosar upp alla som har glömt mat i sina väskor, eller knark?? Husse verkar mest småsnacka med dem vars väskor hunden intresserar sig för. Verkar inte vara så farligt. Nog mera äpple än narkotika.

Kollar sambandet. Min telefon lirar inte med USA. Inte ett ljud, ingen signal. Försöker koppla upp mig på nätet.  Fungerar inte. Tar en Taxi. Lång resa. Killen som kör är inte från stan ( inte ens från landet) och vet inte riktigt vart vi ska. Ingen har hört talas om Kings Country Hospital och han har en GPS som han inte vet hur den fungerar. Kör hursomhelst åt rätt håll. Kommer småningom fram. Han beklagar sig lite och vet inte riktigt hur han ska hitta tillbaka till New Jersey.

Äntligen framme.! Fyller i lite olika papper Här finns nät! Visas till mitt rum som är väldigt kalt. Det finns två sängar, två byråer, två skrivbord. Thats it. Ljusrörslampor. Måste köpa vatten och dasspapper, hittar en Duanes i nästa kvarter. Går en liten promenad runt sjukhuset. Rätt ruffigt. Inga kaukasier här inte, känner mig som en rätt ensam blekfis. Hittar tillbaka utan missöden, kollar in student halls som är typ GYM + annat, tillbaka till mitt rum och hänger lite. Är hungrig drar lite på det, är egentligen inte så sugen på att gå ut. Lite läskigt där ute. Bestämmer mig i alla fall för att jag måste ha mat och går nedför New York avenue till Church street, där det ligger några matställen. Går in i det första, någon sorts kombi Indier med lite China och allt möjligt..  Alla därinne ser ut som att dom är med i the Wire. Får en behållare med kyckling, ris och grönsaker för 5 dollar. Hemåt med mitt jaktbyte. Allt går bra, men det är en rätt stark känsla av att det inte är helt igenom harmoniskt i kvarteren häromkring.

Äter. Är lite svajig. Trött, men det gäller att hålla ut. I morgon sak jag försöka fixa telefonen och själva jobbet ska börja…